Om folk som är som folk är mest

Nu har jag varit utan en faktiskt tv i tre månader. Tv-tiden har ersatts av andra media och när det blir för ledsamt att äta pasta i ensamhet och tystnad drar jag på gårdagens Aktuellt eller någon lättsam pratshow via svt.se. Nu är jag i föräldrahemmet över natten och påskhelgen spenderas hos farföräldrar i mitten av ingenstans. Här tittas det på tv. För tillfället ser jag Postkodmiljonären och förutom den orafflande frågesporten får jag följa med Friends-Kim när hon delar ut pengar i Nordmaling. Det är ett bra tillfälle att fräscha upp bekantskapen med det svenska folket. Ute i landet har man permanentat hår och stor tröja om man är kvinna, flerfärgad täckjacka och keps om man är man, man ler när tv är på besök och alla väger 100 kg. Men kanske framförallt: man blir skitglad när man vinner 100 000 kr. Det måste man ju säga, att det skulle ju inte sitta fel, men jag skulle inte kasta mig om halsen på budbäraren med glädjetårarna sprutande för den saken. Jag är blasé och avtrubbad jag vet. Inför det hemska och inför det fantastiska. Men vad är det för värld de här människorna lever i? Nu är det ju kanske inget direkt angeläget alternativ när jag är ute och shoppar efter politiska ideologier, men nationalismen känns allt mindre aktuell. Så mycket kan jag i alla fall säga.