Lite om livets onda och om livets goda

Länge har jag levt med föreställningen att jag inte blir sjuk, det var till och med lite min grej, han som klarar sig undan sjukan, det var jag det. När jag jobbade som brevbärare var jag "sjuk" två gånger på två månader, tre-fyra dagar i stöten, men det handlade ju inte om något annat än att livsledan behövde medicineras med några säsonger HBO-producerat. Nu är jag sjuk på riktigt, äkta vara, för andra gången på en dryg månad och det känns inte rättvist. Var tog min grej vägen, och vad fan finns kvar, vad kan jag nu känna tillfredsställelse över; att jag fortfarande aldrig har haft hål i tänderna? Kul. Jag har också haft en riktigt skev bild av hur det är att vara sjuk, tidigare då jag ju aldrig blev det. Jag tänkte att, vafan, det verkar ju rätt soft, man sveper en filt om sig, kollar på några filmer eller serier, dricker nyponsoppa och the. Lite som essensen av allt jag verkligen gillar att göra, med fullt stöd i sociala normer för aktivitet/passivitet. Men så är det ju alltså inte.

Men inget ont som inte har något gott med sig, som jag brukar säga. För nu kan man ju äntligen börja förstå, relatera och sympatisera med seniorerna som klagar över värkande leder och lemmar, det gör ont att stå, ont att gå, ont att sitta, ont att ligga. Precis så känner jag det nu. Och det är inte ett behagligt liv. Lägg till det en riktigt tung frossa, varvat med svettningar, och jag kan nästan börja föreställa mig hur det är att ligga på detox.

Under en av ovan nämnda "sjukperioder", för ett och ett halvt år sedan, då jag sålde arbete till Posten för typ fyra tjugor i timmen, plöjde jag de dittills sända Entourage-säsongerna. Vad härligt det var! Att byta postsortering och -utdelning i ett skithål på Lidingö mot att hänga med Vince och gänget i Änglarnas stad. Sol, pengar, champagne, snygga människor. Jag drogs in i den ljuva tillvaron helt och hållet, jag var där, en av dem. I ett par dagar. Och det är också med mycket stora förhoppningar och viss längtan jag ser fram emot andra delen av tredje säsongen. En lågoddsare är väl att Ari och gänget hittar tillbaka till varandra, så måste det ju bli. För feelgood-tonens skull. Att de sista Sopranos-avsnitten dessutom börjar sändas samma kväll, söndag, innebär att lyckan är gjord. Söndagar (eller måndagar, för att vara korrekt) blir därmed under några veckor vårens absolut viktigaste och bästa dag. Det är inte ofta man har anledning att konstatera det.