Smaka på Plura

I ett reklamblad i dagens DN skriver Plura en härligt livsbejakande krönika. Den sammanfattar på det stora hela vad det innebär att ha det gôtt en stockholmsk sommardag.

Först tar han en promenad längs Karlbergskanalen och tillbaka igen upp på Rörstrandsgatan. Där stannar han på en fika med en tidning och en cigarett i var hand. Halvvägs ner mot Odenplan ringer en kvinna och ber honom komma in till stan för att prova en kavaj. Han är lycklig och blir lyckligare för varje timme som går. Vid Kungsträdgården möter han en polare och de går upp mot Söder. Plura är sugen på Retsina och föreslår att de ska äta grekiskt ikväll, varpå han ringer samman släkt och vänner som gemensamt äter vindolmar, oliver, fetaost, dricker vin och sprit, i kvällssolen på Bondegatan.

Det är en riktigt bra dag. Reklambladet är en annons för Smaka på Stockholm. På fredag spelar Eldkvarn i Kungsan, kanske är jag där.

Sopranos och zigenare

Just nu (och i princip alltid) är ju Sopranos världens bästa tv. Allt är perfekt. Två avsnitt återstår innan serien är borta för alltid. Då är det nog dags att ta om den från början. Första säsongen såg jag bara sporadiskt på tv och även övriga säsonger fram till nummer fem såg jag på SVT:s kvalitetsdramatimme på söndagarna i år efter år. Det skulle med andra ord vara intressant att se den mer koncentrerat och under en mer koncentrerad tidsperiod.

Kläderna har alltid varit ett kapitel för sig. Jag älskar dem. Tunna hawaii-skjortor, wifebeaters, kostymbyxor, träningsoveraller och mockajackor som plockas samman från ett slags italiensk klädbuffé och kombineras i det oändliga. Särskilt träningsoverallen är det ultimata leisure wear-plagget. Den bärs av en sådan som Paulie "Walnuts" (eller Bobby Baccalieri, för den delen) upp med en värdighet och självklarhet som gör att den inte har något som helst att göra med svenska semesterfirare. Inte heller kan campingfolket bära shorts på samma sätt som Paulie gör i exempelvis sjätte säsongens femtonde avsnitt, när han och Tony ska ut med båten Sea vous play nere i Florida. Ett par enkla grå bomullsshorts som börjar på naveln och slutar strax ovanför knäet, ett vitt linne, en tunn, ljust mintgrön kortärmad skjorta och ett par vita skinnloafers. Det är utan tvivel sommarens look. Riktigt bra scen för övrigt när Paulie packar väskan och stoppar med sig tre par exakt likadana kritvita loafers; vad som än händer kan han stay fresh med krispt vita skinnskor. Det är sådan detalj som skiljer Paulie från det genomsnittliga norduppländska paret en julivecka på Öland. Och som gör honom till en modeförebild.

För övrigt har ju mobstermodet i Sopranos sin tydliga motsvarighet i romerna här på hemmaplan: loafers, kostymbyxor, mocka- och skinnjackor och perfekta, glansiga rockabillyfrisyrer. Det är med andra ord dags att ge romerna den credd de ska ha.

Medelklass: meningen med livet

I lördagens DN Kultur finns en artikel om kulturkoftan. Eller, rättare sagt, om kulturkoftan och framförallt begreppet "medelklass" som skällsord. Tidigare avfärdade man meningsmotståndare i kulturdebatten som "gubbe", idag är det medelklass. Och vad man menar är en ganska liten vänsterliberal, smakdefinierande Stockholmsklass. I förlängningen syftar man väl på att överhuvudtaget ligga innanför normalitetens gränser, att vara normaliteten. Men i huvudsak på de som bestämmer normaliteten.

"Varför älskar alla att hata medelklassen? Ingen vill vara det, påfallande många är det", inleds artikeln. Jag köper inte riktigt det där. För mig är inte (intellektuell) medelklass ett skällsord utan en plats i den sociala hierarkin som är värd att sträva efter. I grund och botten är målet med mitt liv att tillgodogöra mig och behålla medelklassens värden och normer, att inte falla tillbaka i okunnighet och smaklöshet.

För mig är medelklassen ingenting självklart. Både min mammas och min pappas föräldrar var småbönder, kristna, konservativa. Jag är andra generationens bondson. Min mamma är arbetare, pappa har sjuksköterskeutbildning. Jag har aldrig haft någon som helst förväntning på mig att "lyckas", än mindre krav. När jag växte upp fördes aldrig några politiska eller intellektuella diskussioner kring matbordet. Vi hade inte konst, designerinredning, tidskrifter eller god litteratur i bokhyllorna. Jag har inte sett världen. Under uppväxten semestrade vi i tält i södra Sverige och första gången jag var på utlandsresa med min familj, undantaget ett par avstickare till Danmark och Nordtyskland med bil, var förra sommaren. Jag kan inte spela något instrument och jag har inga konstnärliga färdigheter. När jag ser mig själv i spegeln ser jag arbetarens osköna anletsdrag och rödgula hår. Och gillar det inte.

Jag vill inte med denna redogörelse understryka min autenticitet. För det är tydligen så man positionerar sig gentemot den nervösa, stiffa och självgoda kultureliten och medelklassen. Man drar upp att man haft jobb som städare och torkat spyor och sperma till exempel (Linda Skugge) och kan därmed använda någons upplevda eller egentliga klasstillhörighet som vapen i kulturdebatten. Vad jag snarare vill är att ifrågasätta begreppet (intellektuell) medelklass som någonting negativt. För mig är det odelat positivt. Jag vill kunna läsa, förstå och tillgodogöra mig god smak. Jag vill inte leva ett liv utan smak, stil, det är meningslöst. Anklagar du mig för att vara medelklass, kulturkofta, "vänster", kommer jag att ta det som en komplimang.

Om när jag jazzade över bron en morgon

Jag är i grund och botten en glaset-är-halvtomt-person, har svårt att se möjligheter där andra ser problem, svårt att dra lärdomar av motgångar, vända dem till något positivt. Jag gottar mig hellre en stund i skiten, tänker att aldrig kan det få vara min tur, självömkar lite.

Men i natt hände det. Efter en tolvtimmars på stan vaknade jag vid femtiden i ett bussgarage i Liljeholmen. Det finns ingenting att glädjas åt med det. Det går att föreställa sig hur makalöst osoft det hade varit om jag inte hade vaknat i den stund jag ändå gjorde det. Jag hade fått välja mellan att sova på bussen - breda ut mig över sista sätesraden bara - eller att försöka rodda fram något nummer till någon som kunde komma och hjälpa mig. Men eftersom jag hann vakna precis innan chauffören skulle gå ur och låsa bussen hann jag också komma av, i sista sekund. Chauffören blev arg på mig, frågade varför jag var kvar, varför jag inte gått av. "Jag somnade", berättade jag och stack i väg.

Sen fick jag promenera över bron till Hornstull medan staden vaknade. I lurarna hade jag Sonny Rollins "St. Thomas" och det soundtracket till den promenaden kan tyckas kontrapunktiskt, men nej. Just då, just där fick det mig att le, att trivas. Jag gick över bron och hade det ändå skapligt gôtt. Trots att jag ett par minuter tidigare vaknat upp i ett garage, full, trött, leds, så såg jag en möjlighet, och tog den.

Och på den sjunde dagen vilar han?

Den sjätte 24-säsongens sista avsnitt sändes i natt. Slutet lyckligt som vanligt i den meningen att USA besegrar terrorism, utrikespolitiska katastrofer och korrumperade statstjänstemän genom a) ett genidrag från presidenten och/eller b) genom att Jack skiter i allt vad CTU och Vita huset beordrar honom att göra och istället räddar världen på sitt eget sätt. Under denna säsong måste det ha varit minst tio-femton avgörande sekvenser där han antingen brutit sig loss eller fått hjälp att rymma från fångenskap, hos de egna eller hos fienden, snackat sig till specialdealar för att operera under radarn, skjutit kollegor och familjemedlemmar, och snott fordon och vapen eller på andra sätt kringgått lag och ordning i sin övertygelse om att alltid sitta på den bästa lösningen.

Jag minns inte de tidigare slutscenerna i detalj, men jag slogs av hur slutet av denna sjätte 24-final var osedvanligt stillsamt, romantiskt och nedtonat. De sista tio minuterna innehöll dialog - ingen action - och till och med monolog. De sista sekunderna tickade och dundrande inte som vanligt, utan förflöt i tystnad. Det känns dessutom som hela tredjedelen av säsongen haft mindre av tickande stress än tidigare. Det har liksom inte hängt på sekunder om bomben skulle explodera eller inte, utan har mer handlat om diplomati eller vad vi kan kalla det. Intressant har också varit relationen mellan Jack och Doyle, som ju måste vara rätt tärande i längden: i ena stunden har Jack precis avhjälpt en kris och han och Doyle kör tillbaka till CTU för debrief, i nästa ögonblick har Doyle en pistol mot tinningen, knuffas ur SUV:en och får ringa kontoret från något grustag utanför stan för att berätta att Jack har stuckit på eget räddningsuppdrag. Igen. Och så möts han och Jack i en nedlagd fabrik för att tillsammans knäcka nacken på ett gäng araber eller kineser. Och så går cykeln om.

Två säsonger till är planerade tydligen. Jag som tänkte ge upp efter trean eller så. Nu lär jag med all säkerhet rida ut det här projektet helt och hållet. Jacks sista blick ut över den väldiga Indiska oceanen i soluppgången skulle annars vara ett ganska tillfredsställande slut.

Kjell Häglund skriver bra om tortyr och seriens politiska tendens i senaste numret av Axess förresten. Och har lagt ut texten på bloggen dessutom.

KKK: kompulsiv kulturkonsumtion

De senaste dagarna har gått i kvantitetens tecken. Dels har jag missbrukat knäckebröd och smör som är lite för gott för mitt eget bästa. Bregott med havssalt på vanliga, enkla runda skivor rågknäcke. Jag kan äta en och en halv skiva när jag väl sätter igång, det gränsar till det kompulsiva. Och dels har jag skaffat hem någonstans kring trettio skivor (nu pratar vi musik).

Det går givetvis inte att lyssna in sig på, det finns ingen som helst anledning att dra hem så mycket på en gång, för det som verkligen är bra får ju inte tillräckligt med uppmärksamhet, det drunknar i mängden. Kvaliteten får lida till förmån för kvantiteten. Klassiskt motsatspar. Grejen har varit att jag kommit på att jag måste lyssna på något visst, säg Tangerine Dreams 70-tal, och det har motsvarat förhoppingarna, vilket ger att jag (kompulsivt?) måste ha mer av samma grej. Så nu sitter jag på fyra 70-talsutgivningar med TD. Någon dag tidigare var det gubb som kändes fräscht så på ett kick skaffade jag mig ett gäng Tim Buckley-skivor, lite mer Van Morrison och en George Harrison-skiva. Allt var bra, jag skummade lite, hittade favoriter, körde dem under en dag eller två, och gick vidare till nästa idé. Söndagen och måndagen fick bli Philip Glass och John Adams stund. Fem skivor med den förre och elva med den senare (i ett pack, så det fick bli så, annars hade det varit lite i värsta laget även för mig). Jag har förstås inte lyssnat på allt än. Kanske kommer jag aldrig att göra det. Min gissning är att åtminstone en del av Adams-skivorna sovras bort om ett tag.

I går natt lyssnade jag på Fennesz och Ryuichi Sakamotos "Cendre". Jag kom hem strax efter ett, det regnade mot fönstret, jag hetsåt smörat knäcke, och just då var den skivan det bästa som fanns. I dag skummade jag runt bland den senaste veckans skivor i iTunes, lyssnade på lite av varje medan jag satt och jobbade. Sen hittade jag Justices nya korsalbum efter en stunds internetdammsugning. Och fyfan vad bra det är. En del hade man ju hört på singlar men jag har inte hängt med och fått höra några läckta låtar så mycket var nytt. Mer funk och disco och mer lättlyssnat än tidigare vilket "D.A.N.C.E." skvallrade om. Mindre men fullt tillräckligt med smuts.

Och - och det var detta jag egentligen ville komma fram till från första början - inledande "Genesis" och "Phantom pt. II" är just nu världens bästa låtar. Jag börjar nästan grina när jag drar upp volymen. Fennesz och Sakamoto får ursäkta. De hade sin kväll, kanske kommer deras stund igen.

En söndag på stan

I morgon delas ju Polarpriset ut. För en vecka sedan eller så försökte jag se efter om det hände något särskilt med anledning av det, men hittade inget. Synd tänkte jag. Men så idag var ju både Steve Reich och Sonny Rollins porträtterade i DN. Och där visade det ju sig att det var en del på gång. Så jag stack i väg till Moderna Museet för att kolla på Reichs och hans fru Beryl Korots musik- och videoverk "Three tales": "Hindenburg" om zeppelinaren som brann upp, "Bikini" om atombombsprovningen där, och "Dolly" om det klonade fåret.

Det var väldigt bra. Eller som den svartklädde mannen i övre medelåldern sa till sin svartklädda och rödhåriga kulturtantsfru, medan de gick ner för trapporna för att skaka hand med Reich (som för övrigt hade ramlat och stukat handen, som var lindad. Så kan det gå).
- Det är ett riktigt starkt verk det här.
- Ja, fan-tast!-iskt.
- Ja, det var det verkligen.

"Three tales" handlade i alla fall om människans försök eller besatthet av att bemästra naturen, världen, livet med hjälp av tekniken. Kanske. Musik för piano, stråkar, slagverk, två sopraner och tre tenorer. Det hela gick ut på att tonsätta de tre händelserna, fragment från tidningsartiklar eller korta sekvenser från inspelade intervjuer blev sångtexter, ibland följde ett instrument tonföljden i en persons tal, lät kul. För att sammanfatta: repetetivt, suggestivt, bra. Men stundom kändes videon rätt "b", lite konstigt.

Ett annat Polarevenemang pågår ju just nu, när Kroumata framför Reichs "Drumming" på Konserthuset. Det är slutsålt. Det förbryllar mig lite. Men det ger ju lite hopp om människan och svensken ändå.

Efteråt var jag och såg en allsvensk 1-1-match i Gamla stan. Sen promenerade jag hem. Lundagatan badade i kvällssol och det luktade syren, jag lyssnade på "Blues för Bodil Malmsten" och i Hornstull gick extremt många runt och bar på kassar med hämtmat, chips och läsk. I kväll skulle man mysa tydligen. Det var extremt länge sen jag myste. Jag har haft det trevligt några gånger, visst, men mysa. Det gör jag inte ofta.

Blå höst, röd vår

I höstas röstade 48.24 % av svenskarna på något av de fyra högerpartierna. Med löften om lite jävla ordning och reda i skolan, om x antal hundralappar extra i plånboken varje månad och framförallt om fler arbeten tänkte sig den genomsnittlige medborgaren att det var dags för något nytt. Vänstern hade inte levererat tillräckligt. Regeringsskifte.

Nu har det gått exakt åtta månader sedan valet. Och i en färsk temoundersökning visar det sig att Allians för Sverige har förlorat sin majoritet. I bara tre län har man ungefär hälften av folkets stöd, i övriga landet skulle vänsterns tre partier få flest röster om det var val idag.

Vad kan man säga? Det var så fruktansvärt väntat. Jag har full respekt för människor som röstar rött liksom för de som röstar blått. Men jag har ingen som helst respekt för människor som ena dagen tycker si, andra dagen så. Givetvis kan man ändra åsikt och ställning i en fråga, nya fakta kan ha tillkommit eller man har helt enkelt blivit övertygad av den andra hållningens bättre argument. Det är det deliberativa samtalets kärna. Men här handlar det inte om det. Här handlar det om en väljarkår som in på själva valdagen inte visste om det skulle bli rött eller blått, som lägger sin röst på dem som för dagen verkar ha det politiska program som bäst gynnar en själv, helt oavsett grundläggande ideologisk riktning.

Det är för mig oförståeligt. Och jag kan inte respektera sådana människor. Särskilt som alla de som i höstas kände att de ville representeras av högern i fyra år nu alltså har svängt och hellre ser en socialistisk influerad politik. Frågan är vad de är missnöjda med. Regeringen har börjat på precis det sätt de sade att de skulle göra.

Det här är samma människor som ena dagen (hela sina liv) har varit socialdemokrater och andra dagen kan lägga sin röst på Sverigedemokraterna. De som helt saknar ideologisk riktning och en ställning i de mest grundläggande frågor är inte bara oförtjänta min respekt. De är dessutom rent samhällsfarliga.

Pop och power electronics

Nu är datorn tillbaka, härligt ändå. Hårddisken formaterad så det är bara att börja fylla den med det viktigaste på en gång. I den här ordningen: Firefox, Adium, Azureus, VLC. Och sen börja beta av det jag har gått miste om den senaste månaden, det vill säga dryga tjoget amerikanska drama- och komediproduktioner.

Och lite ny musik förstås, det är man ju sugen på. Så jag skaffade hem ett par Eloyskivor (de sista tjugo sekunderna på "Illuminations" från "Colours"-plattan kan vara det snyggaste jag har hört på... hur länge som helst) och lite annan progg, en Terry Riley-skiva, Cures "Disintegration" och nya The Tough Alliance.

Jag har alltid känt ett visst motstånd mot TTA, har inte riktigt kunnat palla alla poser - det vill säga deras "klara estetiska och popkulturella värden". Men vafan, "A new chance" är skitbra. Titelspårets hook på plastharpa (eller om det ska vara något karibiskt) är en pophöjdare i all enkelhet. Däremot är det fortfarande med en liten känsla av att det tyvärr är bra. För den yta som är så kontroversiell slash uppskattad i popSverige är ju som direkt hämtad från mina tonårs power electronics-estetik. Det är bandanas, baseballträn, skottsäkra västar och kroppskulturromantik. Kom igen grabbar, det där gjorde The Grey Wolves, Con-Dom och Genocide Organ för tjugo år sen! Fast de lät i och för sig bli yacht- och stekarflirtarna. Plus spelades inte i P3.

Stå still

För några veckor sedan skrev jag om att lyssna på cd och hur mycket dåligt eller framförallt ointressant jag har i hyllan. Igår kom turen till Godspeed you black emperor med sidoprojekt. Jag plockade fram digipacksen i matt kartong, lade dem i hög vid cd-spelaren och körde dem en efter en under dagen. Eftersom låtarna i princip aldrig är under tio minuter har jag inte lagt över skivorna på datorn och iPoden, de har inte riktigt passat som mp3-musik. Inte för att låtlängden har någon egentlig betydelse men så har det blivit. Därför har jag inte lyssnat på dem på väldigt länge. Och jag fick upptäcka hur mycket jag gillar dem, igen.

”Lift your skinny fists like antennas to heaven” var en viktig skiva för mig. Det är sällan jag är så pompös och talar om popens storhet och betydelse, om hur ett liv utan pop är ett liv som inte är värt att leva, och så vidare. Men den skivan var faktiskt just viktig. Tillsammans med The For Carnations självbetitlade skiva, och kanske även Slints ”Spiderland”, var det den som fick mig att börja gilla musik igen efter tre fyra år av dödsindustri (ja, det heter så), power electronics och japnoise. Från hösten 2000 och i ett par år framåt var Kranky och Constellation kvalitetsbegrepp i min värld.

Och igår, när jag lyssnade på Gybe-sidoprojektet A silver Mt. Zions skiva ”Born into trouble as the sparks fly upward” (långa titlar är postrock), och hörde låten ”Could’ve moved mountains”, slogs jag av något som jag har funderat på tidigare: jag gillar musik som inte ska någonstans. Musik som repeterar, musik som står still. Det kan handla om technons buildups och breaks (som jag i och för sig ofta blir besviken på när de tar slut), repeterande teman hos till exempel Reich och Glass, fantastiska melodier som får hålla på i över tio minuter som i Tapes ”A spire” eller nästan stillastående ambient med bara små subtila förskjutningar som hos Taylor Deupree. Och Neu förstås. De har det gemensamt att det inte är någon jävla brådska att stöka över en bra grej.

Bajen, bärs och rakade scrotum

Historien om datorlösheten fortsätter. När jag kontaktades av InLife bara ett par dagar efter inlämning trodde jag förstås att saken var biff och datorn var klar. Men så var det ju inte. De skulle bara höra om jag ville betala 800 kronor för en backup innan de formaterade hårddisken. Det ville jag inte. Jag drog dit för att istället göra backupen själv, det tog knappa halvtimmen på ett bord i butiken. Sen lämnade jag tillbaka datorn som behöll sitt ordernummer och platsen i kön. Detta var två veckor sedan. I tisdags blev jag otålig och ringde upp dem. ”Hur går det med min dator?”, undrade jag. ”Jag ska titta”, svarade man, varpå jag fick veta att de hade missat att anteckna att jag hade varit där och tagit min backup. Därför: de hade inte gjort något åt datorn sedan de ringde första gången. Och därför: jag är fortfarande datorlös. Så kan det gå.

Men som sagts tidigare, vad mycket tid som frigörs när inte hela dagarna går ut på att glöna på de tretton tummen. Igår eftermiddag efter skolan köpte jag på mig två vuxna samhälls- och kulturmagasin, drog hem och lagade en bättre fiskrätt, lade mig på sängen och lyssnade på jazz och läste tidningar; jag borstade tänderna och gjorde nattoaletten strax innan tio och släckte lampan innan elva. Det är trevligt. Om än rätt vidrigt.

Jag har även börjat träna. Det återstår givetvis att se huruvida jag kan upprätthålla den geist jag haft hittills. Men jag känner mig positivt överraskad av hela erfarenheten. Favoriten hittills är att springa halvmilen på löpband. Nåväl. Jag skulle komma till upplevelsen av offentliga, gemensamma duschar. De fascinerar mig verkligen, eller snarare, människor fascinerar mig. För här släpper alla hämningar; enter omklädningsrummet och de regler som vi i det övriga livet accepterar och förhåller oss till gäller inte längre; de kontrakt som vi upprättat mellan varandra rivs itu och spolas bort. Man sitter bredbent och oskyld i bastun, man sitter och drar i penis och man halvligger på bastutrappan och bläddrar i Metro, helt oberörd av sin egen och andras nakenhet. (Det är en mans förbannade jävla rättighet att vräka sig i bastun, precis som det är hans förbannade rättighet att köra SUV till och från jobbet och skämta på andras bekostnad.) Sen går man ut och äter citrusfrukt i duschrummet. Eftersom alla är så generösa med sig själva och eftersom det är manskroppar var man går och var man står, har jag dessutom inte undgått att förbluffas över hur populärt det är att sporta porrpung. Metrosex.

Jag tycker för övrigt att det går att dra paralleller till valborgsfirandet i Uppsala, som jag besökte och tog del i förra veckan. På samma sätt som dörren till omklädningsrummet också är dörren mellan två helt skilda normsystem för privat och offentligt har valborgsdygnet sin egen kodbok. På samma sätt river man de kontrakt som gäller i alla andra händelser, gör nya överenskommelser och beter sig grisigare än vad många föreställer sig är möjligt. Man tänder eld på containrar, man är spyfull innan lunch, pratar med okända människor, delar ut kramar till vem som helst, skriker, skrålar, svinar. Jag har inte tid eller ork att gå in på ämnet ytterligare (nu ska jag på seminarium) men jag fascineras verkligen över hur glidande våra regler för uppträdande är, och hur väl vi kommer överens med varandra om var och när ett givet beteende är lämpligt, och inte. Det om det.