Om när jag jazzade över bron en morgon

Jag är i grund och botten en glaset-är-halvtomt-person, har svårt att se möjligheter där andra ser problem, svårt att dra lärdomar av motgångar, vända dem till något positivt. Jag gottar mig hellre en stund i skiten, tänker att aldrig kan det få vara min tur, självömkar lite.

Men i natt hände det. Efter en tolvtimmars på stan vaknade jag vid femtiden i ett bussgarage i Liljeholmen. Det finns ingenting att glädjas åt med det. Det går att föreställa sig hur makalöst osoft det hade varit om jag inte hade vaknat i den stund jag ändå gjorde det. Jag hade fått välja mellan att sova på bussen - breda ut mig över sista sätesraden bara - eller att försöka rodda fram något nummer till någon som kunde komma och hjälpa mig. Men eftersom jag hann vakna precis innan chauffören skulle gå ur och låsa bussen hann jag också komma av, i sista sekund. Chauffören blev arg på mig, frågade varför jag var kvar, varför jag inte gått av. "Jag somnade", berättade jag och stack i väg.

Sen fick jag promenera över bron till Hornstull medan staden vaknade. I lurarna hade jag Sonny Rollins "St. Thomas" och det soundtracket till den promenaden kan tyckas kontrapunktiskt, men nej. Just då, just där fick det mig att le, att trivas. Jag gick över bron och hade det ändå skapligt gôtt. Trots att jag ett par minuter tidigare vaknat upp i ett garage, full, trött, leds, så såg jag en möjlighet, och tog den.