KKK: kompulsiv kulturkonsumtion

De senaste dagarna har gått i kvantitetens tecken. Dels har jag missbrukat knäckebröd och smör som är lite för gott för mitt eget bästa. Bregott med havssalt på vanliga, enkla runda skivor rågknäcke. Jag kan äta en och en halv skiva när jag väl sätter igång, det gränsar till det kompulsiva. Och dels har jag skaffat hem någonstans kring trettio skivor (nu pratar vi musik).

Det går givetvis inte att lyssna in sig på, det finns ingen som helst anledning att dra hem så mycket på en gång, för det som verkligen är bra får ju inte tillräckligt med uppmärksamhet, det drunknar i mängden. Kvaliteten får lida till förmån för kvantiteten. Klassiskt motsatspar. Grejen har varit att jag kommit på att jag måste lyssna på något visst, säg Tangerine Dreams 70-tal, och det har motsvarat förhoppingarna, vilket ger att jag (kompulsivt?) måste ha mer av samma grej. Så nu sitter jag på fyra 70-talsutgivningar med TD. Någon dag tidigare var det gubb som kändes fräscht så på ett kick skaffade jag mig ett gäng Tim Buckley-skivor, lite mer Van Morrison och en George Harrison-skiva. Allt var bra, jag skummade lite, hittade favoriter, körde dem under en dag eller två, och gick vidare till nästa idé. Söndagen och måndagen fick bli Philip Glass och John Adams stund. Fem skivor med den förre och elva med den senare (i ett pack, så det fick bli så, annars hade det varit lite i värsta laget även för mig). Jag har förstås inte lyssnat på allt än. Kanske kommer jag aldrig att göra det. Min gissning är att åtminstone en del av Adams-skivorna sovras bort om ett tag.

I går natt lyssnade jag på Fennesz och Ryuichi Sakamotos "Cendre". Jag kom hem strax efter ett, det regnade mot fönstret, jag hetsåt smörat knäcke, och just då var den skivan det bästa som fanns. I dag skummade jag runt bland den senaste veckans skivor i iTunes, lyssnade på lite av varje medan jag satt och jobbade. Sen hittade jag Justices nya korsalbum efter en stunds internetdammsugning. Och fyfan vad bra det är. En del hade man ju hört på singlar men jag har inte hängt med och fått höra några läckta låtar så mycket var nytt. Mer funk och disco och mer lättlyssnat än tidigare vilket "D.A.N.C.E." skvallrade om. Mindre men fullt tillräckligt med smuts.

Och - och det var detta jag egentligen ville komma fram till från första början - inledande "Genesis" och "Phantom pt. II" är just nu världens bästa låtar. Jag börjar nästan grina när jag drar upp volymen. Fennesz och Sakamoto får ursäkta. De hade sin kväll, kanske kommer deras stund igen.