Pop och power electronics

Nu är datorn tillbaka, härligt ändå. Hårddisken formaterad så det är bara att börja fylla den med det viktigaste på en gång. I den här ordningen: Firefox, Adium, Azureus, VLC. Och sen börja beta av det jag har gått miste om den senaste månaden, det vill säga dryga tjoget amerikanska drama- och komediproduktioner.

Och lite ny musik förstås, det är man ju sugen på. Så jag skaffade hem ett par Eloyskivor (de sista tjugo sekunderna på "Illuminations" från "Colours"-plattan kan vara det snyggaste jag har hört på... hur länge som helst) och lite annan progg, en Terry Riley-skiva, Cures "Disintegration" och nya The Tough Alliance.

Jag har alltid känt ett visst motstånd mot TTA, har inte riktigt kunnat palla alla poser - det vill säga deras "klara estetiska och popkulturella värden". Men vafan, "A new chance" är skitbra. Titelspårets hook på plastharpa (eller om det ska vara något karibiskt) är en pophöjdare i all enkelhet. Däremot är det fortfarande med en liten känsla av att det tyvärr är bra. För den yta som är så kontroversiell slash uppskattad i popSverige är ju som direkt hämtad från mina tonårs power electronics-estetik. Det är bandanas, baseballträn, skottsäkra västar och kroppskulturromantik. Kom igen grabbar, det där gjorde The Grey Wolves, Con-Dom och Genocide Organ för tjugo år sen! Fast de lät i och för sig bli yacht- och stekarflirtarna. Plus spelades inte i P3.