Medelklass: meningen med livet

I lördagens DN Kultur finns en artikel om kulturkoftan. Eller, rättare sagt, om kulturkoftan och framförallt begreppet "medelklass" som skällsord. Tidigare avfärdade man meningsmotståndare i kulturdebatten som "gubbe", idag är det medelklass. Och vad man menar är en ganska liten vänsterliberal, smakdefinierande Stockholmsklass. I förlängningen syftar man väl på att överhuvudtaget ligga innanför normalitetens gränser, att vara normaliteten. Men i huvudsak på de som bestämmer normaliteten.

"Varför älskar alla att hata medelklassen? Ingen vill vara det, påfallande många är det", inleds artikeln. Jag köper inte riktigt det där. För mig är inte (intellektuell) medelklass ett skällsord utan en plats i den sociala hierarkin som är värd att sträva efter. I grund och botten är målet med mitt liv att tillgodogöra mig och behålla medelklassens värden och normer, att inte falla tillbaka i okunnighet och smaklöshet.

För mig är medelklassen ingenting självklart. Både min mammas och min pappas föräldrar var småbönder, kristna, konservativa. Jag är andra generationens bondson. Min mamma är arbetare, pappa har sjuksköterskeutbildning. Jag har aldrig haft någon som helst förväntning på mig att "lyckas", än mindre krav. När jag växte upp fördes aldrig några politiska eller intellektuella diskussioner kring matbordet. Vi hade inte konst, designerinredning, tidskrifter eller god litteratur i bokhyllorna. Jag har inte sett världen. Under uppväxten semestrade vi i tält i södra Sverige och första gången jag var på utlandsresa med min familj, undantaget ett par avstickare till Danmark och Nordtyskland med bil, var förra sommaren. Jag kan inte spela något instrument och jag har inga konstnärliga färdigheter. När jag ser mig själv i spegeln ser jag arbetarens osköna anletsdrag och rödgula hår. Och gillar det inte.

Jag vill inte med denna redogörelse understryka min autenticitet. För det är tydligen så man positionerar sig gentemot den nervösa, stiffa och självgoda kultureliten och medelklassen. Man drar upp att man haft jobb som städare och torkat spyor och sperma till exempel (Linda Skugge) och kan därmed använda någons upplevda eller egentliga klasstillhörighet som vapen i kulturdebatten. Vad jag snarare vill är att ifrågasätta begreppet (intellektuell) medelklass som någonting negativt. För mig är det odelat positivt. Jag vill kunna läsa, förstå och tillgodogöra mig god smak. Jag vill inte leva ett liv utan smak, stil, det är meningslöst. Anklagar du mig för att vara medelklass, kulturkofta, "vänster", kommer jag att ta det som en komplimang.