Och på den sjunde dagen vilar han?

Den sjätte 24-säsongens sista avsnitt sändes i natt. Slutet lyckligt som vanligt i den meningen att USA besegrar terrorism, utrikespolitiska katastrofer och korrumperade statstjänstemän genom a) ett genidrag från presidenten och/eller b) genom att Jack skiter i allt vad CTU och Vita huset beordrar honom att göra och istället räddar världen på sitt eget sätt. Under denna säsong måste det ha varit minst tio-femton avgörande sekvenser där han antingen brutit sig loss eller fått hjälp att rymma från fångenskap, hos de egna eller hos fienden, snackat sig till specialdealar för att operera under radarn, skjutit kollegor och familjemedlemmar, och snott fordon och vapen eller på andra sätt kringgått lag och ordning i sin övertygelse om att alltid sitta på den bästa lösningen.

Jag minns inte de tidigare slutscenerna i detalj, men jag slogs av hur slutet av denna sjätte 24-final var osedvanligt stillsamt, romantiskt och nedtonat. De sista tio minuterna innehöll dialog - ingen action - och till och med monolog. De sista sekunderna tickade och dundrande inte som vanligt, utan förflöt i tystnad. Det känns dessutom som hela tredjedelen av säsongen haft mindre av tickande stress än tidigare. Det har liksom inte hängt på sekunder om bomben skulle explodera eller inte, utan har mer handlat om diplomati eller vad vi kan kalla det. Intressant har också varit relationen mellan Jack och Doyle, som ju måste vara rätt tärande i längden: i ena stunden har Jack precis avhjälpt en kris och han och Doyle kör tillbaka till CTU för debrief, i nästa ögonblick har Doyle en pistol mot tinningen, knuffas ur SUV:en och får ringa kontoret från något grustag utanför stan för att berätta att Jack har stuckit på eget räddningsuppdrag. Igen. Och så möts han och Jack i en nedlagd fabrik för att tillsammans knäcka nacken på ett gäng araber eller kineser. Och så går cykeln om.

Två säsonger till är planerade tydligen. Jag som tänkte ge upp efter trean eller så. Nu lär jag med all säkerhet rida ut det här projektet helt och hållet. Jacks sista blick ut över den väldiga Indiska oceanen i soluppgången skulle annars vara ett ganska tillfredsställande slut.

Kjell Häglund skriver bra om tortyr och seriens politiska tendens i senaste numret av Axess förresten. Och har lagt ut texten på bloggen dessutom.