Blå höst, röd vår

I höstas röstade 48.24 % av svenskarna på något av de fyra högerpartierna. Med löften om lite jävla ordning och reda i skolan, om x antal hundralappar extra i plånboken varje månad och framförallt om fler arbeten tänkte sig den genomsnittlige medborgaren att det var dags för något nytt. Vänstern hade inte levererat tillräckligt. Regeringsskifte.

Nu har det gått exakt åtta månader sedan valet. Och i en färsk temoundersökning visar det sig att Allians för Sverige har förlorat sin majoritet. I bara tre län har man ungefär hälften av folkets stöd, i övriga landet skulle vänsterns tre partier få flest röster om det var val idag.

Vad kan man säga? Det var så fruktansvärt väntat. Jag har full respekt för människor som röstar rött liksom för de som röstar blått. Men jag har ingen som helst respekt för människor som ena dagen tycker si, andra dagen så. Givetvis kan man ändra åsikt och ställning i en fråga, nya fakta kan ha tillkommit eller man har helt enkelt blivit övertygad av den andra hållningens bättre argument. Det är det deliberativa samtalets kärna. Men här handlar det inte om det. Här handlar det om en väljarkår som in på själva valdagen inte visste om det skulle bli rött eller blått, som lägger sin röst på dem som för dagen verkar ha det politiska program som bäst gynnar en själv, helt oavsett grundläggande ideologisk riktning.

Det är för mig oförståeligt. Och jag kan inte respektera sådana människor. Särskilt som alla de som i höstas kände att de ville representeras av högern i fyra år nu alltså har svängt och hellre ser en socialistisk influerad politik. Frågan är vad de är missnöjda med. Regeringen har börjat på precis det sätt de sade att de skulle göra.

Det här är samma människor som ena dagen (hela sina liv) har varit socialdemokrater och andra dagen kan lägga sin röst på Sverigedemokraterna. De som helt saknar ideologisk riktning och en ställning i de mest grundläggande frågor är inte bara oförtjänta min respekt. De är dessutom rent samhällsfarliga.