Stå still

För några veckor sedan skrev jag om att lyssna på cd och hur mycket dåligt eller framförallt ointressant jag har i hyllan. Igår kom turen till Godspeed you black emperor med sidoprojekt. Jag plockade fram digipacksen i matt kartong, lade dem i hög vid cd-spelaren och körde dem en efter en under dagen. Eftersom låtarna i princip aldrig är under tio minuter har jag inte lagt över skivorna på datorn och iPoden, de har inte riktigt passat som mp3-musik. Inte för att låtlängden har någon egentlig betydelse men så har det blivit. Därför har jag inte lyssnat på dem på väldigt länge. Och jag fick upptäcka hur mycket jag gillar dem, igen.

”Lift your skinny fists like antennas to heaven” var en viktig skiva för mig. Det är sällan jag är så pompös och talar om popens storhet och betydelse, om hur ett liv utan pop är ett liv som inte är värt att leva, och så vidare. Men den skivan var faktiskt just viktig. Tillsammans med The For Carnations självbetitlade skiva, och kanske även Slints ”Spiderland”, var det den som fick mig att börja gilla musik igen efter tre fyra år av dödsindustri (ja, det heter så), power electronics och japnoise. Från hösten 2000 och i ett par år framåt var Kranky och Constellation kvalitetsbegrepp i min värld.

Och igår, när jag lyssnade på Gybe-sidoprojektet A silver Mt. Zions skiva ”Born into trouble as the sparks fly upward” (långa titlar är postrock), och hörde låten ”Could’ve moved mountains”, slogs jag av något som jag har funderat på tidigare: jag gillar musik som inte ska någonstans. Musik som repeterar, musik som står still. Det kan handla om technons buildups och breaks (som jag i och för sig ofta blir besviken på när de tar slut), repeterande teman hos till exempel Reich och Glass, fantastiska melodier som får hålla på i över tio minuter som i Tapes ”A spire” eller nästan stillastående ambient med bara små subtila förskjutningar som hos Taylor Deupree. Och Neu förstås. De har det gemensamt att det inte är någon jävla brådska att stöka över en bra grej.