Partymode

Typ hälften av mina vänner och bekanta träffar jag aldrig annat än i samband med alkohol. Det betyder med andra ord att de flesta personer som jag på ett eller annat sätt känner, och som känner mig, upplever mig endast som jag är när jag är berusad. Då är jag peppad och full av geist, och helt oförmögen att resonera kring framtid och konsekvenser; jag dansar, stojar, och förolämpar människor till följd av dåliga skämt och en intensifierad jargong som för utomstående nästan alltid uppfattas som dryg, till och med otrevlig.

Så istället för att få visa mig från min bästa sida, som jag ju precis som alla andra trots allt har jobbat en del med att skapa och kultivera, är jag i nästan allas ögon en gapig, lite otrevlig, onödigt taggad och fullkomligt irrationell snubbe som man gör bäst i att undvika. Det känns synd.

Om P3

Jag tror att P3:s målgrupp är människor mellan 15 och 40, eller något i den stilen. Alltså borde jag rent teoretiskt åtminstone kunna ha kanalen på medan jag äter brunch på jobbet. Men det går inte. Eftersom dagens sommarpratare var ointressant och jag gärna ville ljudsätta måltiden testade jag för första gången på många månader att lyssna på program 3. "Christer", läste jag i tablån, och tänkte att det kan ju vara underhållande, kan det inte?

Nej, kan jag konstatera. Jag uthärdade i ett par, tre minuter innan jag var tvungen att höja rösten och i princip skälla ut radioapparaten för att lösgöra irritationen, och sedan byta tillbaka det tråkiga men trots allt uthärdliga Sommar. I Christer fick så kallat vanligt folk ringa in och berätta vilka djur de var rädda för - en värmländsk, glad tjej var rädd för möss, och en kille kring tjugo berättade att han var rädd för varulvar! Exakt där fick jag nog.

Samma känsla fick jag i dag, som jag har jag fått de senaste gångerna när jag har försökt lyssna på P3. Utan frivilligt von oben-perspektiv kan jag helt frankt påstå: det är alldeles för svennigt för mig. Ointressant folk som ska ringa in och påverka innehållet genom meningslösa historier (och än värre - hälsningar!) och en mix på olyssningsbar och intetsägande musik. Jag lägger rent av stolthet i att jag inte har en aning om vilken sommarens "plåga" är.

Om jag var med i Simpsons...

... skulle jag se ut såhär:

Vår livsstil avgör vår dödsstil

Såhär stort är mitt ekologiska fotavtryck. Jag hade föreställt mig att det skulle vara mindre faktiskt. Men vad gör man? Jag kan dessutom inte se så väldigt många områden att bättra mig på - jag lever litet och ensam, äter vegetariskt och till stor del ekologiskt, har sällan lampor tända, åker kollektivt, promenerar mycket och fönar inte håret med hårtork.

En grej jag faktiskt skulle kunna göra, dock, är att stänga av datorn när jag inte använder den - på nätter, när jag är på jobbet och så vidare, istället för att som nu låta den stå på för att boosta min Oink-ratio. Frågan är hur mycket man är villig att kompromissa om.

"Mmm, noodle soup"

Det finns ju några gamla klassiker som känns jobbiga att gå och handla. Att köpa enbart toapapper, bara kondomer och så vidare, känns inte helt bekvämt med tanke på att man inte gärna vill framställa sig som det djur man är. Kanske har kvinnor lite samma känsla även inför tamponger, bindor och annat som har med intimhygien att göra, vad vet jag?

I dag på jobbet skulle jag handla något att äta och gick till närmaste matbutik. Jag kände mig rätt öppen för att följa stundens ingivelse; det kunde bli allt från några mackor och yoghurt till något mer "matigt". Jag bestämde mig för en omelett men kom snabbt på att det inte finns något att steka i ("matfett", som det heter i folkmun, att lägga till topplistan över svenskans fulaste ord) på jobbet. Av någon jävla anledning blev det därför ett paket snabbnudlar i stället.

Och jag tänkte inte så mycket på det, men när jag kom fram till kassan översköljdes jag av svår skam. Upp på bandet lade jag ett paket nudlar med svampbuljong, och inget annat. Jag kände mig smutsig, till och med äcklig. Mycket hellre hade jag erkänt inför kassörskan att, ja, jag bajsar ibland och det är därför jag köper toalettpapper nu, än att jag måste erkänna att, ja, precis så här vidrig är jag, att jag tänker köpa och äta ett paket jävla nudlar till middag.

Men det gjorde jag hur som. Jag räckte fram en femma och fick två kronor tillbaka. Varpå jag gick och kokade mig en soppa på skam, vetemjöl och dålig svamparom.

Matkvalitet ger livskvalitet

Eftersom jag har en otrivselvikt om rätt exakt 70 kilo ser jag till att äta så bra jag kan. Justa råvaror, hemlagat, inget onödigt fett, inget onödigt socker. Precis som alla andra älskar jag förstås fett och socker, i rätt lägen och mängder, även om jag knappast går omkring och känner mig sugen på det. Det handlar om att disciplinera kroppen till ointresse för godsakerna.

Mina skåp ser helt enkelt väldigt lite ut som Du är vad du äter-människornas skafferier och frysar. Inget godis, inga kakor, inga pizzor, inga chips, inga kex, ingen glass. Men så får jag också sota för precis det en kväll som denna, när jag efter en sen middag på ett par knäckeskivor med tysk, ekologisk vitlöks- och örtfärskost och alfalfagroddar plus en halv galiamelon, fortfarande känner mig hungrig. Eller "sugen", kanske.

Jag öppnar alla skåp, trots att jag mycket väl vet att det för tillfället inte finns något där att hämta, och stänger dem igen. Så när jag ska svulla snedstreck bulimiskt hetsäta blir det istället (a) en halv burk vita bönor med vitvinsvinäger, olivolja, salt och peppar, (b) lite naturell yoghurt och (c) ett par nypor solroskärnor framför diskbänken. Det är inte tillfredsställande i sådana lägen, men, som Cajsa Warg sa...

Det var bättre förr

Jag har länge försökt förneka det, men jag tror att det nu är läge att erkänna det för sig/mig själv: Entourage är inte bra längre.

Här om veckan uttryckte jag missnöje kring bristande äkthet. Ingen större grej, men de sket helt enkelt i att bry sig om att sätta rätt fotbollsspelare i rätt lag, och i sannolikheten i att Brasilien spelar direkt efter en Premier League-match i tv. Denna vecka dök Snoop upp på Barney's, gjorde ghettohälsning med Vince och Eric och snackade om trailern på YouTube; Kevin Dillon spelade över sin Drama som aldrig förr, och historien kring psycho-Billy Walsh tar fan aldrig slut.

Det är över. Jag fortsätter förstås att titta men med den mognare insikten att "det" inte kommer att hända; vissa saker var bättre förr. I kväll tänkte jag för övrigt byta stad och kust, men inte kanal, för att se om Flight of the conchords är något att ha.

Being Eva Rusz

Den här bloggen är kopplad till Google Analytics, där vi kan få fram detaljerad information om hur våra ca 30-40 besökare per dag spenderar sin tid på sidan. Perfekt när vi ska ragga sponsorer och dom där riktigt feta reklampengarna som Metro skrev om för några veckor sen. Det roligaste med Google Analytics är utan tvekan översikten över vilka sökord folk använt sig av för att hitta till bloggen. Jonas har redan skrivit om den förvirrade människan som, inte en utan två (2!) gånger sökt sig fram till lustifikation genom ordet pök. Idag såg jag att som nummer tre på listan över de vanligaste sökningarna (tätt efter "mini anden +blogg" och "pök") ligger "är det viktigaste för att sex ska vara skönt för en tjej penis". Allvarligt talat. Om du, frågvisa unge man, hamnar här igen, klicka här.

Återuppkopplad

Efter två veckor utan nät i nya bostaden är det äntligen i gång. Och det efter ett flertal telefonsamtal till Tele2, med köer, kopplingar från ena stället till det andra, och dåligt humör som enda resultat.

Det intressanta i sammanhanget är att det inte var den klassiska kundtjänstbruden som hjälpte mig, inte heller datairaniern som jag trodde mycket på. Det var först när jag fick prata med den fryntliga medelålders kvinnan med brett dalmål som det lossnade. På något sätt fick jag därmed nytt hopp om och respekt för Sveriges rurala befolkning med anställning i tjänstesektorn. Det är inget större fel på dem.

Ur nyhetsskörden

Två saker att glädjas åt en genomsnittlig högsommarmåndag:

1. Min lokala matbutik Prisextra Norra station är landets billigaste enligt PRO:s årliga, klassiska matkorgsundersökning.

2. Carl M Sundevall konstaterar att alla "[k]illar under 180 cm är patetiska om de inte är lite tjocka".

Drömmen vs. verkligheten, 1-0

Förra veckan flyttade jag till en ny lägenhet. Eller "lägenhet" är att ta i, det är någon form av boyta. Hur som helst, veckan eller veckorna innan flytten växte ett plötsligt och intensivt inredningsintresse fram. Inte så att jag spenderade dag och natt i möbelbutiker och omgiven av inredningsmagasin, men jag började fundera en del kring bomiljö, möbler och inredningslösningar.

Första köpet blev en lampa på Tradera (det andra och tredje/sista köpet blev ett slitet bord respektive två slitna stolar för totalt 300 kronor), och det gjorde jag innan jag hade sett den nya lägenheten/boytan. Dumt. För i mitt nya hem sitter något slags fast installation i taket. Jag kan ingenting om elektricitet och därför är det, om inte omöjligt, åtminstone skapligt meckigt att ersätta den mönstrade glaslampan som fanns när jag flyttade in.

I dag hämtade jag till slut paketet med min lampa, efter att säljaren förhalat processen i två veckor. Att öppna paketet innebar höjden av besvikelse. Inte så mycket i form av tårar och bitterhet, mer ett slags förväntad, lågintensiv besvikelse. Ett i raden av jaha:n. Lampan såg förvisso ut som förväntat, en vit aluminiumskärm, rätt och slätt. Men tanken som slog mig var ändå - varför köpte jag den här? Föreställningen om lampan, att på förhand placera den i ett förväntat och imaginärt hem, tillsammans med andra förväntade och imaginära möbler och detaljer, var så mycket mer och så mycket vackrare än verkligheten. Det mest överraskande är alltså snarast att den insikten faktiskt kom som något av en överraskning.

Må väl-musik: fortsättningen

Apropå inlägget häromdagen om musik att må bra av, eller må bra till, och så vidare, har jag en sak att tillägga. En låt att tillägga. Det är helt enkelt omöjligt att må dåligt till Yellow Magic Orchestras "Rydeen". Den ger bra vibrationer. Att föreställa sig att det är samma Ryuichi Sakamoto som fingrar försiktigt på pianot över Fennesz-bruset i "Haru" är en bonus.

Det bajsnödiga poppratet

Prat i pop är väldigt ofta, kanske alltid, en dålig idé. Det låter forcerat och bajsnödigt och lyfter aldrig låten till några nya höjder. Därför är det så svårt att förstå varför artister då och då ändå väljer att framföra sina texter pratandes över musiken, istället för att sjunga dem som vanligt. Något måste det vara som får dem att känna att, här duger inte den vanliga rutinen, här krävs en pratad vers. Jag köper det inte. Kanske när texten och talet har formen av dikt (Haruki Murakamis korta textfragment, lästa av Robert Wyatt på läspad engelska, till ljudet av piano och regn på Max Richters "Songs from before" exempelvis) men aldrig annars.

Ett tydligt och katastrofalt exempel är ju Robyns "Be mine" där hon spelar upp något slags scen på en station, om svartsjuka och en halsduk eller så. Jag kan minnas fel om innehållet, men själva resultatet, ljudet, lyssningen, är bara pinsamt. Det gjorde en skaplig låt olyssningsbar. Då är det så mycket bättre att göra som R. Kelly, som ofta utan rim (alltid utan reson) och otydlig struktur sjunger sina samtalsliknande samlagstexter. Ibland som en monolog till en anonym kvinna, ibland som dialog i en duett, och ibland som en dialog där r:et i rhythm and blues själv står för tolkningen av båda rollerna (ibland även fler än två).

Men på "EP 1", som jag lyssnat intensivt på under våren och sommaren, lyckas A Mountain Of One faktiskt med det smått omöjliga. "And when I look closer, I realise these aren't walls, but shafts of light. They are bending to the touch of our skin, hidden in plain sight" läses genom en telefon över ett piano i låten "Open eyes". Och det låter naturligt, till och med, ja, coolt. På nästa ep ("EP 2", följdaktligen) köper jag däremot inte på samma sätt hur hela texten ropas/proklameras i "People without love". Gitarrhooken och den funkiga basen i refrängen ursäktar i och för sig allt. Men vad mycket finare den reverbsåsiga standardsången är, för att inte tala om falsetten, i exempelvis 1:ans höjdpunkt "Freefall".

Projektet med stort p (P)

Vissa projekt är så stora att det tar emot att över huvud taget sätta i gång. Det går inte att på förhand ens föreställa sig hur det ser ut på slutet, eller när detta slut kommer att inträffa.

Det finns många exempel. Några: att börja träna en otränad kropp, att gräva sig igenom diskografin till en artist eller ett band som släppt skivor under två eller fler decennier, att börja beta av de litterära klassikerna, att sortera högen med "viktiga papper" slash papper som legat bland strumporna i flera år. Och att börja se ett amerikanskt kvalitetsdrama med fyra till sju redan sända säsonger om tolv till tjugofyra avsnitt á fyrtiotvå till femtioåtta minuter styck. Men vissa saker ska bara göras, oavsett hur mycket energi och tid man måste investera.

Så efter femtio avsnitt Curb your enthusiasm under omkring en vecka har jag nu börjat det kanske största projekt av alla - att se The west wing från början. Första säsongens tjugotvå episoder snabbt, småknasigt politisk drama har lagts till handlingarna. Plus två andrasäsongsavsnitt. Jag är förstås helt fast.

Den stora fördelen med detta projekt i förhållande till exempelvis träningen av den otränade kroppen är, förutom möjligheten till en vågrät position under tiden, den tydliga och linjära utvecklingen. Jag kan se framstegen och riktningen - efter avsnitt 17 kommer avsnitt 18, och så vidare. Motions- och styrketräning å sin sida har efter dryga två och en halv månad inte givit någon som helst synbar utdelning. Låt vara att jag har tränat sporadiskt snarare än regelbundet, men något tecken på att man är på rätt spår efter några månader tycker jag ändå att man ska kunna begära.

Situation: Engström

Jag tycker rätt illa om krönikor av typen öppna brev. Det är inte en fungerande form. Möjligtvis för Linda Rosing/Don Bennechi som via öppna brev i kvällstidningarna kommunicerar med sin publik, eller med kungen, eller vem de kan vilja nå. Men mer illa tycker jag om dåliga krönikor, dåliga texter i allmänhet faktiskt. Och ytterligare illa tycker jag om folk som snor en tes eller iakttagelse från någon mer begåvad, för att sedan framställa den som någonting eget, men utan originalupphovsmannens skärpa och språk. Särskilt om man till den snodda iakttagelsen också lägger snodda argument eller exempel. Eller för att vara helt tydlig - jag tycker riktigt, riktigt illa om Sandra Engströms tv-krönika i senaste Nöjesguiden. Jag blev arg när jag läste den, kände hur det kliade i fingrarna, suget efter slagsmål. Säg att jag hade läst den till frukost, då hade jag mycket väl kunnat sätta kaffet i vrångstrupen, på den nivån var det. Jag kan köpa att man har idétorka eller tidsbrist men en gräns måste dras, jag drar den här och skämtet är på henne. Faktiskt inte ens så mycket för att den bygger på något hon har läst någon annanstans, för texten är kanske inte felaktig i sak, om det nu överhuvudtaget är relevant, utan för att hon är så jävla otrevlig mot Furhammar. Och för att hon tror att hon är fräck och fyndig under tiden.

Läs den du också. Eller läs här och här och här och här till exempel.

Må väl-musik

Det har aldrig riktigt funnits någon musik som har gjort mig på bra humör. Det jag har varit intresserad av har inte riktigt kunna erbjuda trivsel- och lyckomusik. Metallen, synthen, industrin, noisen, indien och electronican har inte haft någon självklar motsvarighet till, låt säga, "It's raining men" eller motsvarande euforiska stämning. I alla fall har inte jag kunnat använda mig av musiken på ett sådant sätt. Visst har jag kunnat peppas av låtar, känna lite ny geist komma ur en bra basgång, ett fett beat eller bara något gnistrande glitchigt ambientackord. Men inget som lyfter mig från the blues om det är på det viset.

Nu tror jag dock att jag vet var jag ska leta i fortsättningen, om jag skulle vara sugen på musik att bli glad av. Progressiv rock. Blir jag glad av gitarrsolon? Ja. Pukfills? Ja. Otippade och okonventionella idéer? Ja. När jag tänker på det kan även R. Kelly leverera allt detta i vissa fall, exempelvis i världens bästa låt "Imagine that". Men hur som helst.

Alan Parsons Projects "Silence and I" är knappast en klassisk må bra-låt. Den har varken tempot, den oslagbara refrängen eller den livsbejakande texten. Men jag trivs ändå. När jag lyssnar på det maffiga blåspartiet och hur gitarren spelar leadmelodin i outrot stiger mitt humör flera nivåer på en tiogradig skala. Ett svåröverträffat, generellt välbehag sprider sig genom hela kroppen. Det är egentligen bara ett riktigt gott kaffe till frukost som ger samma känsla just nu. Tillsammans utgör de en bra start på dagen.

Tre gånger meta-tv

Jag gillar Entourage. Skådespeleriet är inte alltid perfekt och flera av karaktärerna känns efter drygt tre säsonger inte alls lika charmiga och/eller intressanta som för ett par år sedan. Men jag gillar det. Seriens största behållning för min del ligger i ett slags närvaro, en möjlighet att för mig som blekfet svensk student få hänga med till drömfabriken en stund varje vecka. Jag tror på det. Därför känns det meningslöst att som i senaste avsnittet (#45) slarva med just äkthet och nu-känsla. Vince och Mini Andén sitter tillsammans med Dennis Hopper med flera och kollar fotboll, Manchester United mot Blackburn hemma på drömmarnas teater. 1-2, United har straff och Ruud van Nistelrooy går fram och sumpar den. Men grejen är ju att han slutade i laget för ett år sedan! Och precis när den matchen är över ska Hopper se Brasilien spela... När utspelas egentligen detta? Jag tycker att det känns väldigt märkligt, "b". Men jag kan ju ha missat något också.

Mer tv då. Jag kollade sista Studio 60 on the Sunset strip i natt. Efter många om och men blev det ju i alla fall en fullständig första säsong. Bitvis fantastiskt men mot slutet började jag tappa intresset. Andra säsongshälften gick på tomgång och jag kände inget eller åtminstone väldigt lite för de inblandade, som alla är versioner på samma snabbtänkta, ambitiösa, välformulerade, drivna, fyndiga men inte allt igenom lyckliga Sorkin-figur. Men liksom i Entourage är närvaron bakom kulisserna en höjdpunkt även här. Det tjugoandra avsnittet saknade mycket litet, särskilt överraskningar. Jag kan inte se ett enda spår för möjlig fortsättning och uppföljning. Sagan om ringen hade fler öppningar än Studio 60-finalen. Den som har småfnissat åt Harriets charm och fått en klump i halsen när Sting framförde "Fields of gold" på luta eller när en New Orleans-kör ackompanjerades av snöfall i julavsnittet blev dock knappast besviken. Slutet gott, a l l t i n g gott, för att sammanfatta. Jag kommer nog inte att sakna det nämnvärt.

Tv-relaterat nummer tre. Jag försökte kolla på Curb your enthusiasm för något år sedan men orkade inte med den tjatiga, New York-ska/judiska högljuddheten. Förra veckan fick jag dock hem femtio avsnitt och började beta. Jag är glad att jag gjorde det, för det är suveränt roligt. Inte alltid men tillräckligt ofta för att jag ska vara helt såld. Scenen i säsong två där Larry och Jason Alexander diskuterar och sedan börjar bråka om var de ska ha möte - hos den ene, hos den andre, eller någonstans där emellan - är inget mindre än briljant.