Situation: Engström

Jag tycker rätt illa om krönikor av typen öppna brev. Det är inte en fungerande form. Möjligtvis för Linda Rosing/Don Bennechi som via öppna brev i kvällstidningarna kommunicerar med sin publik, eller med kungen, eller vem de kan vilja nå. Men mer illa tycker jag om dåliga krönikor, dåliga texter i allmänhet faktiskt. Och ytterligare illa tycker jag om folk som snor en tes eller iakttagelse från någon mer begåvad, för att sedan framställa den som någonting eget, men utan originalupphovsmannens skärpa och språk. Särskilt om man till den snodda iakttagelsen också lägger snodda argument eller exempel. Eller för att vara helt tydlig - jag tycker riktigt, riktigt illa om Sandra Engströms tv-krönika i senaste Nöjesguiden. Jag blev arg när jag läste den, kände hur det kliade i fingrarna, suget efter slagsmål. Säg att jag hade läst den till frukost, då hade jag mycket väl kunnat sätta kaffet i vrångstrupen, på den nivån var det. Jag kan köpa att man har idétorka eller tidsbrist men en gräns måste dras, jag drar den här och skämtet är på henne. Faktiskt inte ens så mycket för att den bygger på något hon har läst någon annanstans, för texten är kanske inte felaktig i sak, om det nu överhuvudtaget är relevant, utan för att hon är så jävla otrevlig mot Furhammar. Och för att hon tror att hon är fräck och fyndig under tiden.

Läs den du också. Eller läs här och här och här och här till exempel.