Friluftsliv

Nåntuna låg insvept i dimmor idag. En stark men lågt stående sol, temperatur kring nollstrecket och en luftkvalitet lika crisp som skalet på en perfekt creme brûlée. Den som är "den" skulle säkert kunna skriva en riktigt löjlig dikt om det, supa in det nordiska ljuset och den trolska miljön, men jag som är lika självmedveten och stel som osjälslig och halvilitterat visar ett par snapshots (som far tagit, credit where credit is due) och nöjer mig med att berätta att det var en bra promenad. Längs vattnet, i skogen, bland barndomsmiljöerna, helt oironiskt en av de bästa walkaboutsen på mycket länge.

I brist på mer att säga lägger jag hit en låt också:
DiskJokke – "Flott flyt".

La Famiglia

Jag har aldrig varit mycket av en family guy. Relationen till släkten, alltså min familjs familjer, har alltid känts lite halt. Som liten skrämdes jag av personer som farfar, morfar, morbröder och farbröder (i och för sig kände jag obehag inför de flesta vuxna män; jag vågade knappt ringa på hos kompisar eftersom jag inte ville stå öga mot öga med deras farsor) men även med blodsbundna kvinnor och andra harmlösa män kändes det sociala umgänget redan mycket tidigt tvunget och spänt.

Det är inget fel på min släkt, missförstå mig inte. Räknar jag rätt uppgår antalet mor- och farföräldrar, mor- och farsyskon och kusiner till 47 – med andra ord, din genomsnittliga irakiska eller Salt Lake-släkt – och alla är goda, trevliga och välvilliga människor. Men roliga, det är de inte. Däremot frikyrkliga och konservativa många av dem. Släktmiddagarna är antingen som ett "The Office"-avsnitt sekunderna efter att David har skrikit "våldtäkt!" i fel sammanhang eller 20 parallella versioner av det tråkigaste samtalet du kan tänka dig. På annandagen betade jag exempelvis av det obligatoriska sysselsättningssamtalet med samma två morbröder som varje jul de senaste åtminstone fem åren. Toppa det med att i matkoma lyssna på en konversation om hur mycket kräm du kan köra i en automatsäkring (jag tror att svaret var "åtminstone 2000 watt") följt av två och en halv timmes Singstar med en moster och hennes barn som ivrigaste deltagare, och "Tusen och en natt" som vanligaste låt, och du har en dålig dag.

Min närmaste familj har alltid haft en välfungerande och ibland riktigt trevlig relation, men utan den där riktiga närheten jag har sett på film. De är inte mina bästa vänner eller mina närmaste förtrogna men bra människor som jag gillar. Nu under denna jul har jag varit hemma hos mina föräldrar i åtta dagar och när jag till slut åker hem blir det tio. Så länge har jag inte umgåtts med familjen sedan jag blev tonåring. Och vad som mer och mer har blivit tydligt under den dryga vecka som gått är att jag gillar det. Jag har inte haft kontakt med några vänner, jag har egentligen inte g j o r t något, annat än att umgås med mor, far och bröder. Men jag har inte saknat någonting. True story. Antingen börjar konceptet Familj växa på mig eller så är jag bara lite för nöjd med en miljö och situation där jag är fri från allt som har med åtaganden, måsten och yttre problem att göra.

(Ålderns) Höstlegender

Följande är saxat från Pelle Ekmans ca dussinet krönikor för tidningen City.




"Ge mig tid, tänker man på cykeln. En vecka skulle räcka! Jag vill spela Zappa på vinyl och göra ren spisfläkten, gå i Hagaparken alldeles själv, tvätta bilen och sätta papper i ny pärm så privatekonomin med ens blir lustfylld, ordnad och gripbar (drömma får man ju)."




"Har ni tidsmaskiner? skulle jag fråga. Har ni ”Time is on my side” med Stones? Jag hade hoppat mycket på återgången till normaltid, den utlånade timmen som kom åter."




"Det blir så tvära kast och jag är en trafikfara när Zarah Leander kommer efter Zappa i höjd med S:t Eriksbron. Trafikkaos är granne med förklädd gud. Kan man kanske lägga musiken på Facebook och be vännerna hjälpa till"



"Och jag ställer mig de frågor jag själv vill. Kan man älska Springsteen och ha miljöbil till exempel? Går det att sitta vid rödljuset och konstatera att nu gick elmotorn igång och samtidigt njuta av bensindoften i Thunder Road och Pink Cadillac?"




"Stjärnhimlen är mäktig och lika omöjlig att begripa som Beatles stämsång.
Det är härligt att vara tillbaka."




I fredags var det 40 år sen Beatles släppte Sgt. Pepper’s-plattan"




"En lördag söker jag på nätet efter Johnny ”Guitar” Watson och hamnar hos en skivaffär i Wallingford, Connecticut. Tio dagar senare ligger en fantastisk bluesbox med sju cd à 51 kronor styck och väntar hos gatans mångsysslare som är både post, ATG-ombud och tobakshandlare."
























"Den 23 december varje år tänker jag på Bob Dylan."






Detta om detta.

Odelad glädje

Även om jag i stort föraktar de som handlar julspecifika varor under december – de är liksom höga på/av förväntan, pirret i magen de känner från första advent och framåt manifesteras i julknäcke och grönkål och svagdricka och du vet vad jag pratar om – så påverkas även min konsumtion något lite grann. Senap? Visst. Klementiner? Rätt. Och nu idag, för första gången, glögg.

Det är hemmakväll, det är mörkt ute, jag tänkte djupdyka i "Friday night lights" (som för övrigt fick mig att lyssna om lite gammal Explosions in the sky – bäst just nu) och värma på lite kryddvin. Det låter ju i teorin jättemysigt; lägg till ett par värmeljus och en kabelstickad, naturvit fiskartröja och du har en toppenkväll.

Men jag började fundera, och helt plötsligt känns singelglöggkvällen inte lika helrätt längre. Att dricka vin själv är värdigt. Vin är sofistikerat, vin är kultur, det är att ta vara på stunden, berika den, och njuta av livet. Det går att ta sällskap av det omgivande landskapet, en bok, eller man kan kontemplera sitt liv rakt upp och ned.

Glögg är ulltröjor med renar och snöflingor på, en sprakande öppen eld och hjärtliga skratt i en fjällstuga. Glögg är fötroliga samtal och mjuka leenden med någon indieversion av en julklassiker på softad volym. Att dricka glögg ensam, det är inte värdigt, det är sorgligt. Värmen, kryddorna och sötman smakar ensamhet och salta tårar.

Här har du lite julstämning.
Sufjan Stevens – "Once in royal David's city"
Sufjan Stevens – "O come, o come, Emmanuel"

Skål!

Lika som bär

Lustifikationstabellen fortsätter sin YouTube-serie. Två dokumentära klipp att spela samtidigt, som man måste spela samtidigt. Två vuxna män som känner det lilla barnets eller infödingens fascination för kameran. Birollerna som tar över och blir huvudroller. Eller – är det samma man?

Det gör ont när egon brister

Det har blivit en hel del YouTube-filmer på sistone. Men det finns en poäng i att välja ut och sprida det bästa och förstås också sämsta av det man upplever, oavsett om det är "på riktigt" eller i något annat sammanhang. Följande klipp är exempelvis något av det-roligaste-jag-har-sett. Det är ett lite slarvigt uttryck som jag och många med mig använder lite för ofta.

Men detta är verkligt roligt. Du ser en man som är så full av sig själv att han nästan brister. Och slutligen gör han verkligen det – brister. Kalla det jantelag, skadeglädje eller vad du vill. Men att se en bubbla som spricker är vackert.

Nedan: Patrik Ekwall.

Oviljans ansikte (Petter gästbloggar #2)

Här om dagen gästbloggade jag om min nyvunna fascination för Triss-skrapningen i "Nyhetsmorgon". Och det är när man ser de små sakerna som man bättre förstår helheten.

Det finns de människor vars väckarklocka ringer 04.10 varje morgon. Det är dags att gå upp, slänga i sig kaffet och åka till garaget, där man kör ut 4:an för att bussa folk mellan Radiohuset och Gullmarsplan. På samma sätt ringer klockan för handläggaren på Försäkringskassan som vet att det är runt trettiofem förtidspensionärer som den här morgonen upptäcker att deras bidrag dragits in, och därför kommer att vilja ha en förklaring av just henne/honom. Det är personer som kämpar för att göra vardagen dräglig för sina medmänniskor. De kör folk till jobbet, lyssnar på gråt och jämmer. Folk som dör på korset för våra synder, varje dag.

Väckarklockan ringer också för Anders Kraft varje morgon. Lite tidigare än för vardagsknegaren antagligen, eftersom det är fyra timmar direktsänd morgon-tv som är hans lott i livet. Och som han betar av dom timmarna. Alla som sett "Dexter" kan relatera till hur det är att leva bakom en mask; att aldrig kunna uttrycka äkta känslor eftersom man är rädd för konsekvenserna. Om Anders Kraft tar av masken blir den direkta konsekvensen att alla tidigare nämnda knegare skiter i att gå till jobbet den morgonen – deras motivation dör. De har ingen som inspirerar till att fortsätta kämpa längre. Står Anders ut – står vi ut. Sverige stannar utan honom..

För om Anders Kraft släpper masken blottas en människa vars livströtthet är total. Men ögonen lurar ingen, åtminstone inte mig. Där lyser olusten. Fast Anders tappar förstås inte masken. Han behåller den på, han är ett proffs. Han vet vilka konsekvenser det skulle få. Han drar knegarens ok, och han gör det bäst i Sverige. Varje morgon.

Voulez-vous coucher avec moi?

Fenomenet är helt nytt för mig. Egentligen vet jag inte hur det har kunnat undgå mig, eftersom det är så fantastiskt: Air sex. Världens första, och definitivt bästa, air sex-grupp är Peer Pressure och de har bland annat släppt dessa två videor.

Den första är min favorit men nummer två har å andra sidan snyggare setting. Det blir dött lopp; se båda. Jag älskar hur de börjar lite försiktigt (nästan romantiskt?) för att gradvis stegra intensiteten och till sist förlösas i något slags crescendo där alla sexar överallt, det är total hängivelse utan att tänka på koreografi. Vi kan kalla det klimax.

Annars? (Petter gästbloggar)

Här om dagen: Jag fick samma tanke som jag fått flera dagar i rad. Jag såg "Nyhetsmorgon" och Triss-skrapet. Det är 5 minuter värda att analysera.

Det handlar om kallprat. Samtal och dialoger som inte har någon som helst annan anledning att existera än att fylla ett obekvämt tomrum. Det är vad de senare 90 procenten av telefonsamtalet till farmor består av. Det är resultatet av att två personer, som råkade mötas på gatan, gjorde misstaget att sakta ner en aning, och tvingades stanna. Fråga varandra hur läget var. Istället för att säga hej och fortsätta gå. Det är resultatet av två föräldrar till barn som går i samma skola som träffas i kassan på ICA. Det är hantverkare som kommer in i ens lägenhet och blir tvungna att vänta i 30 minuter på ett verktyg. Det är ett samtal som uppkommer för att ingen av parterna v i l l prata. Minus gånger minus blir plus.

Och det absoluta kallpratet erbjuds alltså under knappa fem minuter i Nyhetsmorgon-soffan, när inbjuden vinnare skrapar lott i direktsändning.Förutsättningarna är mycket bra. Två personer som aldrig tidigare har träffats ska umgås en stund inför publik. Det får inte bli tråkigt, det får inte vara tyst. Och det blir det inte heller. Om man tittar på rätt sätt faller allt på plats: Triss-skraparen är nervös, svarar kort på alla frågor samtidigt som hon försöker koncentrera sig på hur många 50.000- respektive miljonbiljopp som skrapats fram.

- Då säger vi hej till Börje från Gäddede som ska skrapa Triss. Välkommen!
- Tack.
- Du är från Gäddede?
- Ja.
- Två barn står det här, blir det något fint till dom om du skulle vinna?
- Ja det kan det nog bli kanske ja...
- Ja, lite finare julklappar än vanligt kanske?
- Ja... Mm.
- Där har vi två på 100.000 och en på 3 miljoner.
- Ja det är ju bra... (mumlande)
- Det vore väl inte dumt med tre miljoner.
- Nej det vore inte dumt det...
- Men där var det 3 på 50.000. 50 000 Börje, det var väl roligt?!
- Ja det var bra det.
- Då blir en slant till julklappar.
- Ja.

Sätt på tv:n kvart i nio valfri vardag. Det är 5 minuter av top of the line kallprat.

En slät kopp

Bara en mycket kort tanke så här på morgonen: Hur kommer det sig att när man förorättats på något sätt – låt säga att flyget är försenat och man får sitta och vänta i timmar i ovisshet, eller man har fått en halvdålig köttbit på restaurang – då ska man ersättas eller smörjas med en kopp kaffe. "Inte ens en kopp kaffe bjöd de på", känns som ett uttryck man hör lite för ofta. Till exempel alldeles nyss på radio.

Varför skulle man vara intresserad av att få en kopp kaffe? Två minuters plåster på såren, då man sitter och skvimpar i sig något som stått och värmts i timmar, tillsammans med evighetshållbar mjölk på minitetror i pyramidform, och ett par medhavda Suketter. Jag har svårt att förstå det. Det var bara det.

Å andra sidan: Om det får folk att känna sig nöjda och låta bli att ringa in kvällspressen för den obligatoriska förorättade-bilden borde det vara en rätt lätt åtgärd från de skyldigas sida.

Jag har aldrig varit med om något liknande

Jag älskar den här typen av "artiklar". Ledsen och besviken person som blivit utsatt för något fruktansvärt/kränkt etc, fotad lite snett ovanifrån vid köksbordet. Det finns så mycket i artikel som är roligt.

1. Fredrik Jönsson, 12, skulle överraska sina föräldrar med en god middag. Då tar han fram ett paket frysta kycklingvingar.

2. "Jag har aldrig varit med om något liknande". Det är ett rätt onödig påpekande som man hör då och då, efter tsunamin till exempel. Det är väl rätt jävla uppenbart att du inte varit med om något liknande.

3. Gäddede.

4. torsdagsmiddagen ställdes in.

5. Och höjdaren: Fredrik är naturintresserad och en riktig fågelkännare. Men några kycklingar vill han inte befatta sig med på ett bra tag.
Mamma Elisabeth går längre än så:
– Jag kommer nog inte äta kyckling mer om jag ska vara ärlig. Man blir ju äcklad.

Min spaning: jag blir äldre

Jag tycker att radions "Spanarna" är underhållande. En lördagmorgon efter en fredagkväll då jag gick och lade mig vid tolv och sedan sov nästan tio timmar, helt obakis, i princip pigg, då är "Spanarna" perfekt till de rörda äggen, knäcket med färskost och rökt lax, juicen och kaffet.

Det är smågnabbigt, småputtrigt och småtrevligt. Jonas Hallbergs spanande, och kanske framförallt hans småfyndiga inflikningar när andra pratar, roar mig uppriktigt. Det här är alltså en ny upptäckt för mig. Jag vill minnas att jag i våras skrev någonting här där jag inte förstod det roliga. Ett halvår eller x antal månader har gått och jag har mognat. Det kan jag stå för.

Nordens Venedig

Alldeles nyss råkade jag få den här videon skickad till mig av misstag; fel fönster i Adium. Skönt att jag fick den eftersom den är så fruktansvärt rolig. Eller knappt ens rolig, den gör mig bara på riktigt, riktigt gott humör. Det kan vara aktuellt att både börja och sluta varje dag med att spela den.

Wayfaring stranger

Det är möjligt att jag har länkat till den här tidigare, jag minns inte riktigt. Hur som helst visste jag då inte hur man bäddade in så jag ger den lite extra välförtjänt utrymme.

De skenheliga körsångarna är fantastiska. Och JD själv är fanimig oklanderlig från topp till tå. Från treminuterssträcket och en halvminut framåt levererar han en av de bästa vokala insatserna någonsin.

Det som fattas är glamour

I Björn Borgs nya reklamkampanj uppmanas kunderna att skicka iväg gamla, osexiga underkläder till krigförande ledare och terrorister. Idén är att de då ska sluta upp med våld och förstörelse. Jag vet inte. För några år sedan skickade hela världen gamla grejer till Sydostasien när tsunamin hade gjort folk hem- och egendomslösa. Från Grekland kom en 600 ton tung hjälpsändning, innehållande bland annat: karnevalperuker, stringtrosor, pälskappor. Hur stor andel av grejerna som var av den kvaliteten är oklart. Det är lite roligt att föreställa sig hur tankarna gick när den Atenska överklasskvinnan, slash före detta eskorttjejen som sedan några år är gift med det nästan dubbelt så gamla och onödigt rika svinet, gick igenom garderoben och såg efter vad hon kunde avvara, tejpade igen en kartong och lämnade över den till hjälporganisationen. Kanske resonerade hon så att lite sexiga underkläder kunde få stackarna att dra på smilbanden mitt i all misär. Tanken räknas.

Bilden man får av mottagaren är rätt oemotståndlig. I ett postakopalyptiskt landskap, Indonesien i början av 2005 kanske, går en man som just har förlorat sitt hem och hela sin familj omkring. Med tom blick, oförmögen att ännu ens förstå sin situation. Barfota, i ett par tunna stringtrosor, en turkos page och en öppen pälskappa med sömmarna på fel ställen. Det är världens sorgligaste pimplook.

En stackars man

Det är klart att jag har förstått det tidigare. Det som slängs på marken – fimpar, papper, vad det nu kan vara – det försvinner så småningom, och det försvinner inte av sig själv. Någon är sysselsatt med att plocka upp det.

Ändå blev jag lite tagen när jag för en stund sedan såg en spenslig man böja sig över en vanlig hushållssop, du vet, en sådan där vanlig man (inte jag) har i städskrubben, med tillhörande skyffel. Med den och en sopkorg på hjul som enda vapen sopade han en hundra meter lång pendeltågsperrong. Det var hans jobb. Fimparna, löven, gruset, tidningarna, en och annan penna, gottispapper. Ett evighetsjobb, säkert varje kväll.

I sådana lägen släpper jag all cynism och allt människoförakt, och låter istället hjärtat vara med. Jag tyckte synd om honom på riktigt. Han såg så ledsen ut. Kanske jag slänger vad det nu är i papperskorgen nästa gång. Troligen inte.

Plus och minus, ris och ros, bu och bä

Jag gillar ett gott öl upphällt i vinglas, med rikligt skum, om kvällen. Jag gillar att stoppa ner ansiktet i påsen med svenska äpplen och dra ett djupt andetag genom näsan. Precis som i burken med kaffe. Jag gillar Tell me you love me och Ultracitys "Twelve year drive". Jag gillar att gå längs vattnet en frisk hösteftermiddag i säsongsenliga kläder.

Vad jag inte gillar är att det alltid ska vara nånting; att behöva göra saker som inte ligger på topp 5 över saker jag vill göra. Jag gillar inte mig själv, eller särskilt många andra heller för den delen. Och kanske framförallt, jag gillar inte att min dator är så jävla slö att det tar åtskilliga sekunder att byta program, att streamad liveradio och framförallt (tidigare sänd) tv hackar och buffrar, och att den där badbollen står och snurrar bara jag försöker byta flik i Firefox.

Sådan är jag.

Han som sa't han var't

I veckan har jag sprungit en hel del hos gatans tobaksbutik; jag har hämtat och lämnat paket, dessutom äntligen köpt ett frankerat kuvert till kontraktet som jag skrev under för exakt en månad sen. Varje gång jag har varit där har jag kommit på mig själv med att stå och sniffa lite försiktigt, liksom för att komma på varifrån den där stickande fräna lukten kommer ifrån. Och när jag var där idag kunde jag äntligen hitta källan: tobaksbutiksinnehavaren. Han luktar svett på ett sådant sätt att man, om valet förelåg, skulle föredra om en bakis/tacomätt Robinson-Robban mökade en i ansiktet istället.

En stund senare i omklädningsrummet på Eriksdalsbadet kände jag den igen. Svetten. Jag tittade till höger, till vänster och försökte förstå vem det var. Och tanken slog mig plötsligt att det kanske inte var andra som spred den, utan att det var jag som bar den med mig, från tobaksbutiken, till gymmet, och överallt. Men så var det gud ske lov inte; det var den långhåriga slackern som bytte om precis intill. Själv luktade jag i det närmaste gott (Kiehl's Deluxe Hand & Body Lotion with Oatmeal and Aloe Vera, "Coriander"!). Skönt att veta eftersom rimligheten i att det var jag som luktade ändå låg strax under femtio procent.

Larry David och jag (Kiss-Rickard)

Det finns ingenting jag är känd för, i meningen stora bedrifter eller häftiga egenheter som utmärker mig från mängden. Det finns inget Klassiskt pre- eller suffix där Rickard ingår. Inget bra jobb, inte bra på sport, inte extremt smart, aldrig gjort bästa tricket i snowboardbacken som fastnat på foto, inte rik, inte snygg, inte lång, inte väldigt kort, aldrig mest välklädd, aldrig mest koll. Inte snällast, trevligast, roligast. Inte den som är den.

Men så såg jag nyss fjärde avsnittet på sjätte Curb your enthusiasm-säsongen – väldigt roligt förstås. Det handlade bland annat om att Larry dels bajsar två, tre, ibland fyra gånger om dagen. Och dels kissar någonstans kring tio, femton, tjugo gånger. Pinsamt att låta andra veta, tyckte han.

Det tycker jag med. För när jag tänker efter är det ju just det jag är känd för: att alltid gå på toa. När andra kan nöja sig med en handfull gånger per nykter dag och ett par, tre gånger extra när de går ut, måste jag gå kanske tio gånger en vanlig dag och allt mellan tio och trettio gånger extra om jag dricker öl, vin, sprit. OK – trettio – där kanske jag tog i. Men det är inte med mycket.

Det har förstås sina konsekvenser. Gratisdrickarkvällarna handlar till hälften om att fundera på var toan finns, om man får använda den och hur mycket kö (det vill säga hur snart jag behöver gå och ställa mig igen) det är; svartfester med en enda, könsgemensam toa är en mardröm. Detsamma gäller längre möten, föreläsningar och andra händelser där jag är uppbunden över ett par timmar, åtminstone om det sker i anslutning till att jag har druckit något. Bio, buss, tåg. Listan kan göras och är redan (för) lång. Jag har kissat utomhus i stadsmiljö i dagsljus, på en kyrkogård nattetid – nöden har ingen lag.

Larry skyllde på att han drack mycket vatten. Det är ju nyttigt för en. Jag dricker också ganska mycket vatten men knappast mer än någon annan. Så jag vet inte vad jag ska skylla på. "Blåsan", låt gå.

Ni sitter där på Facebook med era Superlatives-nomineringar – most dateable, most likely to succeed, mest och bäst i alla kategorier som rör snygghet, framgång, goda egenskaper och i största allmänhet vilket bra catch man är. Jag är om någonting most likely to piss his pants.

Meningslöst om en meningslös och annat meningslöst. Samt proggressivetips.

Andra natten i rad på jobbet nu, det får man nog karaktärisera som en dålig helg. Inte för att veckan förvisso var särskilt tung, men helg är alltid helg och det känns tråkigt att jobba och sova sönder alltihop. Så medan du och alla andra är ute på äventyr och nöjen eller vad det nu är man gör på veckosluten, sitter jag för andra kvällen i rad och ströläser om sprit, med tv:n på i bakgrunden.

För höstens projekt är att bygga upp ett respektabelt barskåp. Det har snackats om hur gôtt det vore att ha ett i åratal, men aldrig händer det. Nu är det dags och jag känner mig nästan lite uppspelt vid tanken på att ha en massa flaskor stå och sprida god stämning i mitt hem. Just idén om en spritsamling känns mycket mer angelägen än att sedan dricka upp den. När året är slut ska jag ha ett åtta-tiotal flaskor tänker jag mig, som jag kan kasta ett öga på när jag behöver muntras upp.

För övrigt, eller apropå jobbet. Imorse avlöstes jag av en kvinna som jag bara har träffat en gång tidigare. Det är en människa som inte uttrycker någonting överhuvudtaget med sin kropp, sitt ansikte, sina kläder eller med någon del alls av sin existens. Mellan oss finns ingenting; alltså, det finns inte ens en kylig spänning, en stel tafflighet. Mellan oss är det fullkomligt tyst, vi talar inte med varandra. Jag skulle gärna ha svaret på var felet ligger, för med andra på jobbet är det inga problem att små- och kallprata. Man säger några tomheter om något arbetsrelaterat, om väder och vind, om något på tv och så vidare. Men inte ens det fungerar mellan mig och denna kvinna. Precis när hon hade kommit imorse, och jag var i ett annat rum, funderade jag på vad jag kunde säga. Det stod helt still, inga idéer kom, och mycket riktigt tittade vi sedan på varandra, letade i varandras blickar efter något slags signal och ordlös kommunikation. Men inte ens den fungerar. H e l t tyst.

Så jag gick hem så fort jag kunde, sa "Hej då" (det andra vi hade sagt till varandra på fem-tio minuter, det första var "Hej") och funderade på om jag faktiskt är lika uttryckslös och meningslös som hon, eller om det är hon som bär hela ansvaret för tomheten emellan oss. Och på hur hon gör i mötet med andra. Personlig "kemi" låter ju som något människor som tror på astrologi, urkrafter och ödet skulle motivera det med, men jag kommer verkligen inte på något annat. Eftersom jag inte gärna vill erkänna hur tråkig jag är, åtminstone inte högt.

Du förstår att jag är uttråkad, när jag skriver om sådant här. Det är för att få tiden att gå förstås. Jag har med mig Briedhead revisited på dvd, ett alldeles färskt, fett nummer av Vanity Fair och en tjock samling av Persepolis-albumen i bokform, men jag känner mig inte upplagd för något av det egentligen. Istället kan jag rekommendera lite tysk progressiv rock, "Child migration" och "Impressions" från Eloys "Colours". Två omistliga låtar.

Och lite engelsk post-progg i form av Yes "Changes". Den är verkligen oemotståndlig med sitt Steve Reich-liknande glockenspielintro, sina snygga gothmelodier och maffiga heavymetalrefräng.

Dessutom är jag just nu väldigt svag för ex-proggaren Phil Collins "Against all odds".

På safari i betongdjungeln

Idag åkte jag ut till Högdalen för att låna en bok. Från tunnelbaneuppgången till biblioteket är det ett par hundra meter, och däremellan ligger centrum som ser ut som andra 50-talscentra söder om Söder.

En förvirrad kvinna i tjock, marinblå överrock, fodrade läderstövlar och läppstift i hela ansiktet gick runt och frågade efter sina vänner. Ett gäng gubbar satt och drack extra starka Sofiero på kanten till torgets uttömda fontän. En kvinna på samma kant hade precis stoppat ner en Treo i ett gammalt Ikea-glas, och satt och tittade på hur det brusade. I övrigt ett sammelsurium av halthet, kutryggighet, påtändhet, leda, hundar, systemetkassar, nervryckningar, smutsiga och trasiga kläder. Förortsliv.

Åtta av tio såg ut att kunna komma fram och stötigt repetera "The owls are not what they seem" eller något liknande oförståeligt, med ansiktet belyst underifrån, när man minst anar det.

Nu kommer jag att låta väldigt egocentrisk; självklart har jag skygglapp för ögonen, och lever ett specifikt liv med specifika intryck och kunskaper, och jag har förstås inte en heltäckande bild av sakernas tillstånd; så är det ju för alla. Men tänk att leva sitt liv i ett av dessa funkiscentrum på gröna linjen söderut, i ett slags surrealistiskt parallelluniversum – vilken märklig verklighetsuppfattning man ska ha, när denna värld faktiskt är verkligheten.

När det i det offentliga samtalet påståtts att en miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden har jag alltid ställt mig frågande till den siffran. "Kom igen, en miljon, det är ju för fan en femte-/sjättedel av alla arbetsföra!" Var femte person man ser på gatan har alltså inget jobb, utan lever på bidrag och andra försörjningsstöd? Otroligt. Högerpropaganda. Så har jag tänkt. Men kanske har jag bara rört mig i fel miljöer, spenderat för lite tid i Verkligheten, för mycket tid i horisontalläge med amerikanska tv-serier i hd på datorn bredvid mig i sängen? Här fanns i alla fall ett betydande gäng av den påstådda miljonen.

Det är samma känsla varenda gång jag rör mig utanför de vanliga, invanda, ingådda spåren från tunnelbanan och hem. Samma häpnad inför verkligheten, mänskligheten. Missförstå mig inte, jag känner inget förakt eller hån eller några som helst negativa känslor för dessa människor. Men jag känner förvåning och ett främlingsskap gentemot folk, Folket.

Incestmöjlighet i meta-tv

I kommande avsnittet av Weeds dyker Mary-Kate Olsen upp som tonårssonen Silas flirt. Tanken slog mig att det är dags för en re-union för Huset fullt-gänget. Idealt skulle exempelvis vara om Bob Saget och Olsen-tvillingarna gjorde cameo-roller i Entourage. När Bob var med senast var det som lyxdekad poolpartyvärd med intresse för prostituerade. Den här gången röstar jag för att han försöker få Mary-Kate eller Ashley i säng. Meta-tv när den är som bäst. Doug Ellin, Mark Wahlberg med flera kan ta det som ett gratistips inför säsong fem.

Världens modernaste land

I gårdagens P1 Morgon bombade en reporter ut till Uppsalaförorten Gottsunda för att tala med en kvinna på Svensk handel och en Icabutikschef om handelns förberedelser inför Ramadan, som ju inleddes igår. Det är tillfälle att tjäna stora pengar, för nu ska det festas. Och samtidigt ett bra tillfälle att låta så kallade nysvenskar veta att de visst räknas, syns och respekteras. Det är bra, absolut.

Lobbykvinnan vars organisation också tagit fram en multikulturell kalender för handeln, så att de kan slå mynt av de nya högtiderna på samma sätt som de gamla, tipsade bland annat om att skyltningen i butikerna den närmaste månaden bör undvika referenser till alkohol och fläskkött.

Under Ramadan saluförs och handlas till exempel linser, russin, lammkött och honung. Många svenskar frågar oss om hur de ska använda de orientaliska varorna, vittnade butikschefen. Det är ju förståeligt. Och är det någonting de gamla, svenska högtiderna går ut på är det ju konsumtionen av just fläsk och sprit. Det är väl till och med det närmaste vi kommer en nationell identitet – fläskmättnad och spritfylla.

Och jag kom till insikt om varför det faktiskt finns en så stor klyfta mellan Vi och Dem.

Badhusreglerna

Efter ett lika oförtjänt som omotiverat sommaruppehåll har jag i veckan tagit tag i träningen igen. När jag för första gången började träna under slutet av våren skrev jag om män i omklädningsrumsmiljö, och jag känner att det kan vara dags att konstatera ett par saker återigen.
För mitt på dagen en regnig höstlördag visade sig vara en mycket dålig tidpunkt att besöka en bad- träningsanläggning. Jag föreställde mig naivt att det skulle vara ganska tomt, lugnt och skönt. Trots att jag tidigare har varit där under helger. Det var förstås fel. Visst, träningsområdet var helt ok, vuxet, städat. Men i omklädningsrum och duschar var läget ett annat – pappor och deras barn. Jag träffar mycket få barn och känner mig helt obekant med deras sätt att vara. Efter någon timme på Eriksdalsbadet vet jag nu att de är påfrestande, framförallt för att de har ett så ostringent rörelse- och beteendemönster. Men det kan väl vara ok. Värre är deras pappor som bara för att de har barn med sig tillåter sig att sitta och skrika i bastun, vrida vattnet ur baddräkter på omklädningsrumsgolvet och generellt dålig hyfs.

Det har ju tidigare surats över föräldrar med barnvagnar som anser att de har all rätt i världen att komma fram var som helst, oavsett vem och vad som står i vägen. Och jag antar att det är samma attityd i omklädningsrummet. Som vanlig vuxen människa, ensam eller i grupp med andra vuxna människor, gäller vissa regler. Men så fort man har barn med sig är det tydligen ok att tumma på dem. Det gillas ej.

För övrigt lyssnade jag en stund till På minuten när jag kom hem och åt lunch. Program som Lantz i P1 och Jonas val har kritiserats för att vara icke P1-mässiga; de är/var för flamsiga eller hade för lite av kanalens övriga torra korrekthet, tyckte man, tror jag. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på dem och kan inte komma med något eget utlåtande. Men På minuten har väl knappast någonting som motiverar 1:an istället för 4:an. Ingenting som över huvud taget är roligt heller, men jag är nog inte målgruppen. En historia som innehöll orden "snopprelaterad olycka" genererade till exempel hysteriska skratt i livepubliken.

Könsskämten var i och för sig enda behållningen i kommande filmen Supersugen, med Michael Cera, som spelade den nervöse/incestuöse tonårssonen George-Michael i Arrested Development, i en av huvudrollerna. Under de första minuterna har man betat av säkert tio-tjugo varianter på orden kuk, fitta, pattar, sperma, knulla. Jag skrattade riktigt gott (större än så är jag inte) – den första kvarten är verkligen hysteriskt kul, med rapp och fyndig grabbdialog. Sen var det som väntat inte särskilt mycket att ha.

Det var väl det.

Lustifikationstabellens 100:de inlägg. Och det första på fyllan.

Nyss tillbaka från Spy Bar efter en kväll som från början var tänkt att spenderas hemma ensam i mörkret och lugnet. Jag har en tvättid imorgon (läs: idag; läs: om två timmar) klockan sex och hade tänkt passa den eftersom det är så svårt att få sin tvätt tvättad i studentboende. Men istället blev det spontanvin hos Einar och spontanmiddag på Chutney och ett par något mer övervägda öl på Dramatenterassen. Väl där, med en drinkbiljett på Spy Bar, fanns det inte mycket att sätta emot, trots att siktet någonstans var inställt på en mer nykter tillvaro. Tvättiden var i alla fall bara en naiv idé.

Hur som helst. Jag träffade få bekanta och kände mig nykter trots fyra glas vin och tre öl och ingen mat på tretton timmar. Men under en diskussion om svennar, i utelivet - på Spy Bar var det nämligen ingen hejd på dem, bland annat ett gäng som gled runt i för stora telefonförsäljarkostymer med färgglada, plastiga hawaiianska blomhalsband kring nacken - kom vi in på Robinson-Robbans blåmålning i seriens finalavsnitt. Det finns en väldigt rolig koppling att göra till The Blue Man Group i allmänhet och till Dr. Tobias Fünke i synnerhet som jag inte tror har gjorts tidigare. Härmed tycker jag att vi kan skratta med Robert istället för åt honom; han visste vad han gjorde.

Ett ögonblicksbild för övrigt: Vi står och hänger över ett bord och en snygg tjej kommer fram från ingenstans, och ställer ner sin öl. Det har inte hänt mig på åratal, om ens någonsin. Det är uppenbart att det är något slags kontaktsökande. Hon säger "Hej, jag tror att min väninna är bekant med er" och jag svarar att, jaha, vem är det då?, varpå nästa tjej ansluter. Det är ingen vi känner igen, och den snygga tjejen introducerar sin vän som Mona. Sen är det tyst. Då börjar vi båda skratta, och är tvingade att vända våra ansikten in mot väggen för att maskera det hela. Vi har absolut ingenting att säga till henne. Vad skulle vi säga? Sen går de. Lika bra det.

Och på vägen hem, på t-banan mot Fruängen mellan Östermalmstorg och T-Centralen, utbröt slagsmål mellan två ölberusade grabbar. Det är första gången på mycket länge - kanske sedan gymnasietiden - som jag bevittnar ett äkta bråk. Det är en väldigt rolig syn, så långt ifrån fiktionens snygga och rena slagkamper. Två i grund och botten vuxna män som vevar med armarna, puttar på varandra, skriker, ramlar fram och tillbaka mot tågets dörrar, och framför allt ropar "Va?!" till varandra om och om igen. Jag funderade ett slag över vad som föranleder ett slagsmål, vad som hade lett fram till att dessa två kände sig tvingade att lösa sina problem såhär. Jag fick inget svar, men kom till insikt om att slagsmålet måste vara höjden av svennighet. Oavsett vilka som bråkar.

Sen måste jag lägga upp denna video. Jag har rätt svårt för YouTube-grejen, med "kul klipp" som mailas och länkas överallt. Men när Jonas visade den här, tydligen klassiska, filmen tidigare idag fick jag verkligen kippa efter andan. Det kan vara något av det roligaste jag någonsin har sett. Och då är jag ändå kräsen.

Män är svin. Jag är man. Alltså: jag är ett svin.

För en knapp månad sedan beklagade jag det faktum att så många av mina bekanta bara känner mig som jag är när jag är full, i olika utsträckning. Sedan kom Facebook.

Jag vet inte riktigt vad som attraherar men det var ju samma med MySpace. Att sitta och kolla runt, se om man fått meddelanden eller nya kompisar, kolla bilder, et cetera. Knappast värd tid i ett värt liv. Men jag har inte bättre saker för mig än att jag kan vara medlem även här. Det började kring midsommar då jag fick en inbjudan på mailen. Jag hade aldrig hört talas om det och reggade mig på ett par sekunder för att kolla vad det var. Men för bara två månader sedan var knappast någon annan medlem och jag loggade inte in igen förrän precis då hypen drog igång, nu för någon vecka sedan.

Hur som helst. På Facebook framstår jag som en ännu sämre människa än jag är när jag är full på vanligt sätt, eller i verkliga livet. Här får betraktaren nämligen fylla i alla luckor själv; det är så mycket som lämnas åt fantasin. Via ett trettiotal bilder tecknas bilden av mig som en riktig gris. Det är v-tecknet, dimmig blick, dumflin, spagatövningar och annat poserande. Man kan bara föreställa sig hur jag låter och beter mig mellan fototillfällena. Trots att just dessa tillfällen kanske bara är små glimtar som inte är helt representativa för hela mig. Eller så är de väldigt kärnfulla. Det bestämmer du.

Jag gör mig generellt mycket dåligt på bild. Även framför spegeln kan jag inte annat än hata det jag ser, men på bild blir det ännu lite värre. Det gör urvalsprocessen rätt nedbrytande när jag nu ska välja en bild att skicka iväg till en tidning som trycks i femsiffrig upplaga. Att lägga till den fysiskt brännande ångesten i samband med att lämna ifrån sig (mig) själva texterna.

Till sist: jag såg de två första avsnitten av Californication igår natt. De lovar gott. Det finns något mycket attraktivt i porträttet av ensamma, alkoholiserade, destruktiva och grisiga män som ändå behåller sin charm och älskvärdhet. Vi har sett dem förr: Bill Murrays paradroll förstås, Mel Gibson i Dödligt vapen, Robert Downey Jr i Zodiac (och alltid?), Dominic Wests polis McNulty i The wire och så vidare. Men det gör inte David Duchovnys karaktär i Californication mindre sevärd.

Jag vet dock inte om jag kan hålla med honom när han säger att "A morning of awkwardness is far better than a night of loneliness". Jag föredrar att släcka lamporna och se ett par timmar tv i ensamhet framför obehagskänslan alla tider på dygnet.

"You know how you're always trying to get things to come out perfect in art, because it's real difficult in life"

Den senaste veckan har jag sett om och i vissa fall, faktiskt, för första gången sett Annie Hall, Manhattan, Hannah and her sisters och Crimes and misdemeanors. Det resulterade förstås i ett makalöst New York-sug. Jag kan i nuläget inte tänka mig något mer angeläget än att glida runt i regnet på Manhattan, förbi slitna tegelhus och små butiker, gå på bio, lyssna på jazz, ta promenader genom en höstig Central Park eller längs vattnet under Queensborough Bridge. Nästan lika angelägna känns Allens kläder, framförallt i 80-talsfilmerna, i rymlig ullrock med uppvikt krage, bruna manchesterbyxor, skjorta och pullover. Mixat med utseendet på kanadensiska skogshuggare, torskfiskare i nordatlanten och skinheads blir det hösten ideala och mycket spretiga look. Vi får se hur det går.

Gemensamt för alla filmerna är väl kärleksmysteriet, eller vad vi ska kalla det; trasslet i relationen kvinna-man, blixförälskelse och passion, otrohet, uppbrott och förkrossning. Nu är det ju fråga om filmens värld, men det är ändå intressant att jämföra med min verklighet. I princip alla jag känner lever antingen i mer eller mindre långvariga förhållanden eller i nästan totalt celibat. Alltså, var existerar det liv som Allen ständigt porträtterar i sina filmer, där man glider in och ut ur relationer, har komplicerade vänsterprassel, flirtar med okända människor på dagtid, och delar ut spontana kyssar lite då och då, här och där? Inte omkring mig i alla fall. Eller gör det det, men jag får inte delta?

Det går också mycket lätt att bli knäckt av hur snyggt det faktiskt är möjligt att konversera med en kvinna, antingen man är intresserad, och helt naturligt framstår som intelligent och charmig, eller man är på en värdelös date som istället för likstel blir ett levande ordkrig, eller man grälar stormigt om någon jävla skitsak. Återigen, det är fiktion, skapat av ett filmgeni, men ändå.

Hur som helst påmindes jag också om att Annie Hall och Manhattan är två av mina tre, åtminstone fem, absoluta favoritfilmer. Och så undrar jag hur det kommer sig att den nya American Apparel-butiken på Götgatan tapetserats med Woody Allen-bilder.

"Nu är du ute på jävligt hal is, komissarien!"

Efter fyra nätters jobb i sträck tidigare i veckan skulle jag vara ledig torsdag till lördag. Vad skönt. Jag spenderade de dygnen på följande sätt: (på en höft) fjorton öl, åtta glas rosé, tio drinkar, två glas champagne och tre paket cigg.

Nu sitter jag återigen på jobbet, framför en Beck-film jag har sett fler gånger än jag borde. Det hade varit så skönt att, istället för att vara på jobbet, spendera kvällen/hantera söndagsmelankolin genom att släcka lamporna, lägga sig i fosterställning och lyssna på Carol King. Idealt hade ju varit att masseras till sömns av en vacker kvinna. Men så ser inte mitt liv ut tyvärr.

Då får jag se istället vända mig till de vanliga glädjeämnena: mat och tv. I natt blir det blåbärspannkakor och avsnitt tre och fyra av nya och ganska lovande advokatthrillern Damages.

Superstjärnans succédag i Stockholm

Nu under morgonen sände Sporten ett inslag om rock & roll-golfaren John Daly, som jag efter ett reportage i 60 Minutes för något år sedan kom att gilla mycket. Han gillar Europa för att det är så avslappnat, han kan slappna av här och så vidare. Plus att vädret verkar bli juste, tyckte han. Men det intressanta är inte det, utan en vanlig klippbild där Jesper Parnevik och Daly står och softar vid klubbhuset. Daly tar en cigg och sippar på en grogg. Och bredvid dem står - Bill Murray. Han drog till Stockholm och kollar lite golf helt enkelt. Varför inte.

Sommaren i city

Att gå nykter på Kungsgatan en ljum augustilördagnatt är rätt oangenämt. Dels har vi raggarbilarna som ligger och cruisar, runt runt. Inte för att det i sig är något fel, eller något som över huvud taget stör mig. Men jag måste ändå ställa mig frågan "varför?". Vad får de egentligen ut av åka bil mitt inne i stan, i trängseln, bland raglande människor och stressade taxis? Och dels har vi ju folket som är ute och roar sig, och beter sig som svin ihop. Inte heller i det ligger det ju något principiellt fel; Gud vet att jag också gillar att svina. Men att nykter och kanske till och med lite bakis vandra citys gator en ljum augustilördagnatt, det gör man inte i onödan, kan jag för inte första gången i ordningen konstatera.

Anledningen till att jag var där var ett biobesök, Simpsonsfilmen. Jag har gjort många överväganden kring om det alls skulle gå att se den på bio, ihop med andra människor. Jag orkar helt enkelt inte med dem. Men jag tänkte om jag väljer 23.15-visningen ska det väl inte vara några större problem. Det var det egentligen inte heller, men givetvis skulle minst en överdrivet högljudd skrattare och tisslare och tasslare sitta exakt framför mig när hon hade 105 stolar att välja mellan. I kön till biljettluckan innan filmen fick jag också mina allra värsta gissningar om en genomsnittlig biopublik bekräftade. Ut från en av salongerna vällde Massan: bullriga ungdomsgäng med literläsk och flerliterspopcorn, och annat löst folk. Då fick jag också fräscha upp en fundering jag haft tidigare. Det vill säga, hur kommer det sig att det är så många "invandrargäng" som går på bio ihop? Säkert sjuttio procent av publiken skulle jag uppskatta. Det är väl gott så men det är i alla fall en orsak till att jag aldrig går på bio, trots att det ju faktiskt är trevligare att se en film så som den är tänkt att ses, på duk. Vi kan väl för ordningens skull tänja begreppet till "killgäng" i och för sig.

Och filmen då? Jo, en av de bästa komedier jag någonsin har sett. Som jag skrattade. Seriöst.

Benny & Tommy

Jag kom in till jobbet för en liten stund sedan, tv:n stod på, och jag hade ynnesten att få se mina första minuter av Allsång på Skansen för i sommar. Det är jag glad att jag fick, kan jag säga, eftersom jag då fick se Benny Anderssons orkester framföra den nya låten "Fait accompli" tillsammans med Tommy Körberg. Det är en riktigt bra låt, oavsett med vilket mått du mäter. Dessutom ser Tommy riktigt bra ut i sin ljusa sommarkostym.

Det slovenska livet (det är livet)

Jag råkade precis ramla över en gammal klassiker: Laibachs cover på det österrikiska bandet Opus låt "Live is life".

Den är så fulländad, den här videon, i sin enkelhet. Lövbeklädda bergsvidder och annan central-/östeuropeisk natur, snygga kläder, snygga frisyrer, nakna bröst, pilbågar, kors, korrekt kroppshållning och stenhårda pokerfaces.

Därför bör även du se den.

Upplandsgatan vs Falugatan, 1-0

Siffrorna är från stadsmästerskapen i naziestetik nu i helgen. Grattis!

Guldmedalj:


Silvermedalj:

I B + the bitches

I morse åt jag frukost till Nyhetsmorgon och en ansenlig del av programmet vigdes åt Ingmar Bergman, förstås. Annika Jankell intervjuade dels Bergmankännaren Maaret Koskinen och dels tre kvinnor som arbetat nära honom under lång tid, en klippare, en producent, en kostymör, eller något sådant. I båda intervjuerna tog Jankell upp ämnet "Bergman och kvinnorna", vilket ju också fått några spaltmeter tidigare i veckan.

Och synen på hans kärleksliv fascinerar mig mycket. Nu är jag knappast någon expert på hur detta såg ut, men så mycket vet jag, att han har nio barn med sex olika kvinnor, flera gånger var otrogen, vid flera tillfällen lämnade fru och barn för nya romanser, och det var ofta/alltid fråga om mycket yngre kvinnor. I nio fall av tio är detta ett beteende som samhället ser snett på; så beter sig dem vi lite slarvigt brukar kalla svin. Men i detta fall talar man snarare om något slags magisk attraktionskraft, om hur han kände sig som "en lesbisk man", som kvinnorna kunde relatera till på samma sätt som de relaterade till andra kvinnor. Den som ändå vore sådan.

Insikter och visdomar

Efter Ingmar Bergmans bortgång i måndags har otaliga personer under veckan vittnat om hur hans filmer inneburit stora uppenbarelser om livet, döden och kärleken; och kanske inte minst om konsten, filmen. Exempelvis skriver Johan Croneman i onsdagens tv & radio-krönika att: "Konst, och kanske framförallt den komplexa, ibland närmast påträngande, filmen, pekar ut nya riktningar i livet. Många av oss har haft den upplevelsen."

Jag känner mig i jämförelse otroligt platt och osinnlig som inte alls minns mitt första möte med Konsten, inte alls minns vilken skiva, bok, film eller annat verk som fick mig att komma till nya insikter om sakernas tillstånd. Än mindre inträffade detta livsavgörande möte med det sublima i mina tidiga tonår, som det verkar ha gjort för gemene man; åtminstone för dem som får komma till tals i DN Kultur. Snarare får jag i min löpande kulturkonsumtion små upplevelser som då och då förgrenar sig i tankar om livet, men oftare om något långt mer jordnära och vardagligt (om inte "livet" förvisso kan sorteras in under kategorin vardagligt). Inte sällan levereras till exempel visdomar från tv-dramatikens värld. De kanske leder till nya insikter, eller bekräftar det jag redan vet eller tror.

Tidigare i veckan såg jag det nionde avsnittet från The west wings tredje säsong. Här talar Leo McGarry med sin advokat om sin alkoholism, om hur han upplever sitt och andras drickande. Och jag fann det mycket träffande. Utan att för den saken vilja kalla mig alkoholist, tänker vi på exakt samma sätt:

I don't understand people who have one drink, I don't understand people who leave half a glass of wine on the table. I don't understand people who say they've had enough. How can you have enough of feeling like this? How can you not wanna feel like this longer?

Jag minns också att jag i höstas gillade hur Hugh Abbott, "Minister of Social Affairs and Citizenship" i den brittiska politik-komedin The thick of it, träffar huvudet på spiken i seriens fjärde avsnitt. Efter att ha konfronterats med så kallat vanligt folk, arbetare, väljare, en hel eftermiddag utbrister han:

Sometimes I, you know, when you meet the real, the actual people... [...] Mean mouths, sort of sneering. I mean, I know this is what they think what people like me think, so I hate thinking it. But I just found myself thinking that they're from a different fucking species, you know with the t-shirts and weird trousers... Why wear clothes with writing on them?! And why are they so fucking fat?!

Det ligger mycket i de formuleringarna, och det är en rolig, bra scen. Spännande för övrigt att så småningom se hur genierna Christopher Guests och Mitchell Hurwitzs amerikanska omarbetning av The thick of it blir. Det ser onekligen extremt lovande ut på papper.

Partymode

Typ hälften av mina vänner och bekanta träffar jag aldrig annat än i samband med alkohol. Det betyder med andra ord att de flesta personer som jag på ett eller annat sätt känner, och som känner mig, upplever mig endast som jag är när jag är berusad. Då är jag peppad och full av geist, och helt oförmögen att resonera kring framtid och konsekvenser; jag dansar, stojar, och förolämpar människor till följd av dåliga skämt och en intensifierad jargong som för utomstående nästan alltid uppfattas som dryg, till och med otrevlig.

Så istället för att få visa mig från min bästa sida, som jag ju precis som alla andra trots allt har jobbat en del med att skapa och kultivera, är jag i nästan allas ögon en gapig, lite otrevlig, onödigt taggad och fullkomligt irrationell snubbe som man gör bäst i att undvika. Det känns synd.

Om P3

Jag tror att P3:s målgrupp är människor mellan 15 och 40, eller något i den stilen. Alltså borde jag rent teoretiskt åtminstone kunna ha kanalen på medan jag äter brunch på jobbet. Men det går inte. Eftersom dagens sommarpratare var ointressant och jag gärna ville ljudsätta måltiden testade jag för första gången på många månader att lyssna på program 3. "Christer", läste jag i tablån, och tänkte att det kan ju vara underhållande, kan det inte?

Nej, kan jag konstatera. Jag uthärdade i ett par, tre minuter innan jag var tvungen att höja rösten och i princip skälla ut radioapparaten för att lösgöra irritationen, och sedan byta tillbaka det tråkiga men trots allt uthärdliga Sommar. I Christer fick så kallat vanligt folk ringa in och berätta vilka djur de var rädda för - en värmländsk, glad tjej var rädd för möss, och en kille kring tjugo berättade att han var rädd för varulvar! Exakt där fick jag nog.

Samma känsla fick jag i dag, som jag har jag fått de senaste gångerna när jag har försökt lyssna på P3. Utan frivilligt von oben-perspektiv kan jag helt frankt påstå: det är alldeles för svennigt för mig. Ointressant folk som ska ringa in och påverka innehållet genom meningslösa historier (och än värre - hälsningar!) och en mix på olyssningsbar och intetsägande musik. Jag lägger rent av stolthet i att jag inte har en aning om vilken sommarens "plåga" är.

Om jag var med i Simpsons...

... skulle jag se ut såhär:

Vår livsstil avgör vår dödsstil

Såhär stort är mitt ekologiska fotavtryck. Jag hade föreställt mig att det skulle vara mindre faktiskt. Men vad gör man? Jag kan dessutom inte se så väldigt många områden att bättra mig på - jag lever litet och ensam, äter vegetariskt och till stor del ekologiskt, har sällan lampor tända, åker kollektivt, promenerar mycket och fönar inte håret med hårtork.

En grej jag faktiskt skulle kunna göra, dock, är att stänga av datorn när jag inte använder den - på nätter, när jag är på jobbet och så vidare, istället för att som nu låta den stå på för att boosta min Oink-ratio. Frågan är hur mycket man är villig att kompromissa om.

"Mmm, noodle soup"

Det finns ju några gamla klassiker som känns jobbiga att gå och handla. Att köpa enbart toapapper, bara kondomer och så vidare, känns inte helt bekvämt med tanke på att man inte gärna vill framställa sig som det djur man är. Kanske har kvinnor lite samma känsla även inför tamponger, bindor och annat som har med intimhygien att göra, vad vet jag?

I dag på jobbet skulle jag handla något att äta och gick till närmaste matbutik. Jag kände mig rätt öppen för att följa stundens ingivelse; det kunde bli allt från några mackor och yoghurt till något mer "matigt". Jag bestämde mig för en omelett men kom snabbt på att det inte finns något att steka i ("matfett", som det heter i folkmun, att lägga till topplistan över svenskans fulaste ord) på jobbet. Av någon jävla anledning blev det därför ett paket snabbnudlar i stället.

Och jag tänkte inte så mycket på det, men när jag kom fram till kassan översköljdes jag av svår skam. Upp på bandet lade jag ett paket nudlar med svampbuljong, och inget annat. Jag kände mig smutsig, till och med äcklig. Mycket hellre hade jag erkänt inför kassörskan att, ja, jag bajsar ibland och det är därför jag köper toalettpapper nu, än att jag måste erkänna att, ja, precis så här vidrig är jag, att jag tänker köpa och äta ett paket jävla nudlar till middag.

Men det gjorde jag hur som. Jag räckte fram en femma och fick två kronor tillbaka. Varpå jag gick och kokade mig en soppa på skam, vetemjöl och dålig svamparom.

Matkvalitet ger livskvalitet

Eftersom jag har en otrivselvikt om rätt exakt 70 kilo ser jag till att äta så bra jag kan. Justa råvaror, hemlagat, inget onödigt fett, inget onödigt socker. Precis som alla andra älskar jag förstås fett och socker, i rätt lägen och mängder, även om jag knappast går omkring och känner mig sugen på det. Det handlar om att disciplinera kroppen till ointresse för godsakerna.

Mina skåp ser helt enkelt väldigt lite ut som Du är vad du äter-människornas skafferier och frysar. Inget godis, inga kakor, inga pizzor, inga chips, inga kex, ingen glass. Men så får jag också sota för precis det en kväll som denna, när jag efter en sen middag på ett par knäckeskivor med tysk, ekologisk vitlöks- och örtfärskost och alfalfagroddar plus en halv galiamelon, fortfarande känner mig hungrig. Eller "sugen", kanske.

Jag öppnar alla skåp, trots att jag mycket väl vet att det för tillfället inte finns något där att hämta, och stänger dem igen. Så när jag ska svulla snedstreck bulimiskt hetsäta blir det istället (a) en halv burk vita bönor med vitvinsvinäger, olivolja, salt och peppar, (b) lite naturell yoghurt och (c) ett par nypor solroskärnor framför diskbänken. Det är inte tillfredsställande i sådana lägen, men, som Cajsa Warg sa...

Det var bättre förr

Jag har länge försökt förneka det, men jag tror att det nu är läge att erkänna det för sig/mig själv: Entourage är inte bra längre.

Här om veckan uttryckte jag missnöje kring bristande äkthet. Ingen större grej, men de sket helt enkelt i att bry sig om att sätta rätt fotbollsspelare i rätt lag, och i sannolikheten i att Brasilien spelar direkt efter en Premier League-match i tv. Denna vecka dök Snoop upp på Barney's, gjorde ghettohälsning med Vince och Eric och snackade om trailern på YouTube; Kevin Dillon spelade över sin Drama som aldrig förr, och historien kring psycho-Billy Walsh tar fan aldrig slut.

Det är över. Jag fortsätter förstås att titta men med den mognare insikten att "det" inte kommer att hända; vissa saker var bättre förr. I kväll tänkte jag för övrigt byta stad och kust, men inte kanal, för att se om Flight of the conchords är något att ha.

Being Eva Rusz

Den här bloggen är kopplad till Google Analytics, där vi kan få fram detaljerad information om hur våra ca 30-40 besökare per dag spenderar sin tid på sidan. Perfekt när vi ska ragga sponsorer och dom där riktigt feta reklampengarna som Metro skrev om för några veckor sen. Det roligaste med Google Analytics är utan tvekan översikten över vilka sökord folk använt sig av för att hitta till bloggen. Jonas har redan skrivit om den förvirrade människan som, inte en utan två (2!) gånger sökt sig fram till lustifikation genom ordet pök. Idag såg jag att som nummer tre på listan över de vanligaste sökningarna (tätt efter "mini anden +blogg" och "pök") ligger "är det viktigaste för att sex ska vara skönt för en tjej penis". Allvarligt talat. Om du, frågvisa unge man, hamnar här igen, klicka här.

Återuppkopplad

Efter två veckor utan nät i nya bostaden är det äntligen i gång. Och det efter ett flertal telefonsamtal till Tele2, med köer, kopplingar från ena stället till det andra, och dåligt humör som enda resultat.

Det intressanta i sammanhanget är att det inte var den klassiska kundtjänstbruden som hjälpte mig, inte heller datairaniern som jag trodde mycket på. Det var först när jag fick prata med den fryntliga medelålders kvinnan med brett dalmål som det lossnade. På något sätt fick jag därmed nytt hopp om och respekt för Sveriges rurala befolkning med anställning i tjänstesektorn. Det är inget större fel på dem.

Ur nyhetsskörden

Två saker att glädjas åt en genomsnittlig högsommarmåndag:

1. Min lokala matbutik Prisextra Norra station är landets billigaste enligt PRO:s årliga, klassiska matkorgsundersökning.

2. Carl M Sundevall konstaterar att alla "[k]illar under 180 cm är patetiska om de inte är lite tjocka".

Drömmen vs. verkligheten, 1-0

Förra veckan flyttade jag till en ny lägenhet. Eller "lägenhet" är att ta i, det är någon form av boyta. Hur som helst, veckan eller veckorna innan flytten växte ett plötsligt och intensivt inredningsintresse fram. Inte så att jag spenderade dag och natt i möbelbutiker och omgiven av inredningsmagasin, men jag började fundera en del kring bomiljö, möbler och inredningslösningar.

Första köpet blev en lampa på Tradera (det andra och tredje/sista köpet blev ett slitet bord respektive två slitna stolar för totalt 300 kronor), och det gjorde jag innan jag hade sett den nya lägenheten/boytan. Dumt. För i mitt nya hem sitter något slags fast installation i taket. Jag kan ingenting om elektricitet och därför är det, om inte omöjligt, åtminstone skapligt meckigt att ersätta den mönstrade glaslampan som fanns när jag flyttade in.

I dag hämtade jag till slut paketet med min lampa, efter att säljaren förhalat processen i två veckor. Att öppna paketet innebar höjden av besvikelse. Inte så mycket i form av tårar och bitterhet, mer ett slags förväntad, lågintensiv besvikelse. Ett i raden av jaha:n. Lampan såg förvisso ut som förväntat, en vit aluminiumskärm, rätt och slätt. Men tanken som slog mig var ändå - varför köpte jag den här? Föreställningen om lampan, att på förhand placera den i ett förväntat och imaginärt hem, tillsammans med andra förväntade och imaginära möbler och detaljer, var så mycket mer och så mycket vackrare än verkligheten. Det mest överraskande är alltså snarast att den insikten faktiskt kom som något av en överraskning.

Må väl-musik: fortsättningen

Apropå inlägget häromdagen om musik att må bra av, eller må bra till, och så vidare, har jag en sak att tillägga. En låt att tillägga. Det är helt enkelt omöjligt att må dåligt till Yellow Magic Orchestras "Rydeen". Den ger bra vibrationer. Att föreställa sig att det är samma Ryuichi Sakamoto som fingrar försiktigt på pianot över Fennesz-bruset i "Haru" är en bonus.

Det bajsnödiga poppratet

Prat i pop är väldigt ofta, kanske alltid, en dålig idé. Det låter forcerat och bajsnödigt och lyfter aldrig låten till några nya höjder. Därför är det så svårt att förstå varför artister då och då ändå väljer att framföra sina texter pratandes över musiken, istället för att sjunga dem som vanligt. Något måste det vara som får dem att känna att, här duger inte den vanliga rutinen, här krävs en pratad vers. Jag köper det inte. Kanske när texten och talet har formen av dikt (Haruki Murakamis korta textfragment, lästa av Robert Wyatt på läspad engelska, till ljudet av piano och regn på Max Richters "Songs from before" exempelvis) men aldrig annars.

Ett tydligt och katastrofalt exempel är ju Robyns "Be mine" där hon spelar upp något slags scen på en station, om svartsjuka och en halsduk eller så. Jag kan minnas fel om innehållet, men själva resultatet, ljudet, lyssningen, är bara pinsamt. Det gjorde en skaplig låt olyssningsbar. Då är det så mycket bättre att göra som R. Kelly, som ofta utan rim (alltid utan reson) och otydlig struktur sjunger sina samtalsliknande samlagstexter. Ibland som en monolog till en anonym kvinna, ibland som dialog i en duett, och ibland som en dialog där r:et i rhythm and blues själv står för tolkningen av båda rollerna (ibland även fler än två).

Men på "EP 1", som jag lyssnat intensivt på under våren och sommaren, lyckas A Mountain Of One faktiskt med det smått omöjliga. "And when I look closer, I realise these aren't walls, but shafts of light. They are bending to the touch of our skin, hidden in plain sight" läses genom en telefon över ett piano i låten "Open eyes". Och det låter naturligt, till och med, ja, coolt. På nästa ep ("EP 2", följdaktligen) köper jag däremot inte på samma sätt hur hela texten ropas/proklameras i "People without love". Gitarrhooken och den funkiga basen i refrängen ursäktar i och för sig allt. Men vad mycket finare den reverbsåsiga standardsången är, för att inte tala om falsetten, i exempelvis 1:ans höjdpunkt "Freefall".

Projektet med stort p (P)

Vissa projekt är så stora att det tar emot att över huvud taget sätta i gång. Det går inte att på förhand ens föreställa sig hur det ser ut på slutet, eller när detta slut kommer att inträffa.

Det finns många exempel. Några: att börja träna en otränad kropp, att gräva sig igenom diskografin till en artist eller ett band som släppt skivor under två eller fler decennier, att börja beta av de litterära klassikerna, att sortera högen med "viktiga papper" slash papper som legat bland strumporna i flera år. Och att börja se ett amerikanskt kvalitetsdrama med fyra till sju redan sända säsonger om tolv till tjugofyra avsnitt á fyrtiotvå till femtioåtta minuter styck. Men vissa saker ska bara göras, oavsett hur mycket energi och tid man måste investera.

Så efter femtio avsnitt Curb your enthusiasm under omkring en vecka har jag nu börjat det kanske största projekt av alla - att se The west wing från början. Första säsongens tjugotvå episoder snabbt, småknasigt politisk drama har lagts till handlingarna. Plus två andrasäsongsavsnitt. Jag är förstås helt fast.

Den stora fördelen med detta projekt i förhållande till exempelvis träningen av den otränade kroppen är, förutom möjligheten till en vågrät position under tiden, den tydliga och linjära utvecklingen. Jag kan se framstegen och riktningen - efter avsnitt 17 kommer avsnitt 18, och så vidare. Motions- och styrketräning å sin sida har efter dryga två och en halv månad inte givit någon som helst synbar utdelning. Låt vara att jag har tränat sporadiskt snarare än regelbundet, men något tecken på att man är på rätt spår efter några månader tycker jag ändå att man ska kunna begära.

Situation: Engström

Jag tycker rätt illa om krönikor av typen öppna brev. Det är inte en fungerande form. Möjligtvis för Linda Rosing/Don Bennechi som via öppna brev i kvällstidningarna kommunicerar med sin publik, eller med kungen, eller vem de kan vilja nå. Men mer illa tycker jag om dåliga krönikor, dåliga texter i allmänhet faktiskt. Och ytterligare illa tycker jag om folk som snor en tes eller iakttagelse från någon mer begåvad, för att sedan framställa den som någonting eget, men utan originalupphovsmannens skärpa och språk. Särskilt om man till den snodda iakttagelsen också lägger snodda argument eller exempel. Eller för att vara helt tydlig - jag tycker riktigt, riktigt illa om Sandra Engströms tv-krönika i senaste Nöjesguiden. Jag blev arg när jag läste den, kände hur det kliade i fingrarna, suget efter slagsmål. Säg att jag hade läst den till frukost, då hade jag mycket väl kunnat sätta kaffet i vrångstrupen, på den nivån var det. Jag kan köpa att man har idétorka eller tidsbrist men en gräns måste dras, jag drar den här och skämtet är på henne. Faktiskt inte ens så mycket för att den bygger på något hon har läst någon annanstans, för texten är kanske inte felaktig i sak, om det nu överhuvudtaget är relevant, utan för att hon är så jävla otrevlig mot Furhammar. Och för att hon tror att hon är fräck och fyndig under tiden.

Läs den du också. Eller läs här och här och här och här till exempel.

Må väl-musik

Det har aldrig riktigt funnits någon musik som har gjort mig på bra humör. Det jag har varit intresserad av har inte riktigt kunna erbjuda trivsel- och lyckomusik. Metallen, synthen, industrin, noisen, indien och electronican har inte haft någon självklar motsvarighet till, låt säga, "It's raining men" eller motsvarande euforiska stämning. I alla fall har inte jag kunnat använda mig av musiken på ett sådant sätt. Visst har jag kunnat peppas av låtar, känna lite ny geist komma ur en bra basgång, ett fett beat eller bara något gnistrande glitchigt ambientackord. Men inget som lyfter mig från the blues om det är på det viset.

Nu tror jag dock att jag vet var jag ska leta i fortsättningen, om jag skulle vara sugen på musik att bli glad av. Progressiv rock. Blir jag glad av gitarrsolon? Ja. Pukfills? Ja. Otippade och okonventionella idéer? Ja. När jag tänker på det kan även R. Kelly leverera allt detta i vissa fall, exempelvis i världens bästa låt "Imagine that". Men hur som helst.

Alan Parsons Projects "Silence and I" är knappast en klassisk må bra-låt. Den har varken tempot, den oslagbara refrängen eller den livsbejakande texten. Men jag trivs ändå. När jag lyssnar på det maffiga blåspartiet och hur gitarren spelar leadmelodin i outrot stiger mitt humör flera nivåer på en tiogradig skala. Ett svåröverträffat, generellt välbehag sprider sig genom hela kroppen. Det är egentligen bara ett riktigt gott kaffe till frukost som ger samma känsla just nu. Tillsammans utgör de en bra start på dagen.

Tre gånger meta-tv

Jag gillar Entourage. Skådespeleriet är inte alltid perfekt och flera av karaktärerna känns efter drygt tre säsonger inte alls lika charmiga och/eller intressanta som för ett par år sedan. Men jag gillar det. Seriens största behållning för min del ligger i ett slags närvaro, en möjlighet att för mig som blekfet svensk student få hänga med till drömfabriken en stund varje vecka. Jag tror på det. Därför känns det meningslöst att som i senaste avsnittet (#45) slarva med just äkthet och nu-känsla. Vince och Mini Andén sitter tillsammans med Dennis Hopper med flera och kollar fotboll, Manchester United mot Blackburn hemma på drömmarnas teater. 1-2, United har straff och Ruud van Nistelrooy går fram och sumpar den. Men grejen är ju att han slutade i laget för ett år sedan! Och precis när den matchen är över ska Hopper se Brasilien spela... När utspelas egentligen detta? Jag tycker att det känns väldigt märkligt, "b". Men jag kan ju ha missat något också.

Mer tv då. Jag kollade sista Studio 60 on the Sunset strip i natt. Efter många om och men blev det ju i alla fall en fullständig första säsong. Bitvis fantastiskt men mot slutet började jag tappa intresset. Andra säsongshälften gick på tomgång och jag kände inget eller åtminstone väldigt lite för de inblandade, som alla är versioner på samma snabbtänkta, ambitiösa, välformulerade, drivna, fyndiga men inte allt igenom lyckliga Sorkin-figur. Men liksom i Entourage är närvaron bakom kulisserna en höjdpunkt även här. Det tjugoandra avsnittet saknade mycket litet, särskilt överraskningar. Jag kan inte se ett enda spår för möjlig fortsättning och uppföljning. Sagan om ringen hade fler öppningar än Studio 60-finalen. Den som har småfnissat åt Harriets charm och fått en klump i halsen när Sting framförde "Fields of gold" på luta eller när en New Orleans-kör ackompanjerades av snöfall i julavsnittet blev dock knappast besviken. Slutet gott, a l l t i n g gott, för att sammanfatta. Jag kommer nog inte att sakna det nämnvärt.

Tv-relaterat nummer tre. Jag försökte kolla på Curb your enthusiasm för något år sedan men orkade inte med den tjatiga, New York-ska/judiska högljuddheten. Förra veckan fick jag dock hem femtio avsnitt och började beta. Jag är glad att jag gjorde det, för det är suveränt roligt. Inte alltid men tillräckligt ofta för att jag ska vara helt såld. Scenen i säsong två där Larry och Jason Alexander diskuterar och sedan börjar bråka om var de ska ha möte - hos den ene, hos den andre, eller någonstans där emellan - är inget mindre än briljant.

Den internationella töntstilen

I dagens DN Kultur har Po Tidholm skrivit en artikel om radio- och sedermera också tv-programmet This American life. Det verkade intressant så jag drog hem första säsongens sex avsnitt. Det är verkligen lysande tv. På olika teman presenteras i varje program två, tre, fyra berättelser om "vanliga människor". Om något avgörande beslut de tagit, om ett misstag, om någon egenhet hos dem själva eller om en betydelsefull händelse i deras liv. Dokumentärt och intervjubaserat, intresserat, "mänskligt", och väldigt långt från, säg, Outsiders (som jag förvisso inte har sett, men jag räknar med att deras trailers är talande exempel). Dessutom med väldigt fint foto, snygg musik och en trevlig programledare med knasig röst.

Hur som helst. I avsnitt två förekommer en fjortonårig högstadiekille, Joe. Han har bestämt sig för att nu och för alltid skita i hela biten kring kärlek. "Det är inte värt smärtan", konstaterar han. Han säger att det är han som kommer att skratta bäst och sist åt människor i omgivningen som i kärleksruset blir som galna. Snarare än att de kommer att skratta åt honom som är ensam och sorglig. För Joe är inte sorglig, han är lycklig, eftersom han har sitt kompisgäng som han brukar spela Dungeons & dragons med några gånger i veckan. Plus tv-spel och så vidare.

Och det slog mig att töntlooken är internationell. Man är tanig och har dålig hållning, man har fet hy och fett långt hår, ofta i hästsvans, men en vanlig potta som fått växa ut till vad vi övriga skulle referera till som indie rock-frisyr, till följd av personens minimala intresse för sitt utseende, funkar också. Glasögon är självskrivet, och man har kläder som inte ens är omoderna, de ligger liksom utanför trendkurvor, utan att för den saken heller vara tidlösa. En öppen rutig skjorta, t-shirt (eventuellt med tryck), jeans, kängor med traktorsula och oväntat ofta även överrock. Ungefär så ser Joe ut. Liksom som hans kompisar. Och så såg alla de ut, som var inne på Star wars, rollspel, live och matte i den Uppsalaförort där jag växte upp.

Men hur blir det egentligen så här? För eftersom dessa personer är helt ointresserade av sitt yttre, framförallt i de tidiga tonåren men ofta också senare i livet, har de ju knappast någon stilförebild. Ändå ser alla töntar exakt likadana ut. På olika ställen i Sverige, liksom i USA. Precis som skejtare, hiphopare, punkare, svartmetallare och synthare ser likdana ut var man än kommer. Men till skillnad från dessa subkulturer har ju töntarna ingen gemensam utseendeöverenskommelse som sluter in och stänger ute, och som sagt inga stilförebilder att förhålla sig till. Betyder det då att töntlooken är ett slags modemässig carte blanche, kläder (och hår) som funktion och nödvändigt ont snarare än som uttrycksmedel? Det är alltså så här man skulle se ut om man slutade klä sig och klippa sig, för att istället bara bära kläder, ha hår? Jag tror det.

Martin Luuk, rea och Peru

Jag var på A.W.B/Beneath-utförsäljningen i veckan. Den var intressant av två anledningar. Den första var att jag mötte Martin Luuk i dörren när jag kom dit. Jag blir alltid glad av honom: att se och läsa det han gör, att tänka på honom, att se honom. Martin Luuk gör mig glad. Han är Sveriges roligaste person, tätt efter världens roligaste person - R. Kelly. Intressant sak nummer två var att se så många hipsters på samma ställe så tidigt på dagen. Det var kö ned i trappen för att komma in i den lilla hörna i Allmänna galleriet som för dagen var vigd åt rea. Och här gällde exakt samma nervösa hysteri som i valfritt köpcentrum under annandagsrean. Ut kyliga kreddposer, in vassa armgågar, stirrig blick och ett trampande fram och tillbaka mellan klädbergen. Knuff, buff, djungelns lag. På JC, på El-Giganten, och på Beneath. Själv blev jag mest tagen av all stress, dessutom verkade det vid en första anblick vara rätt tråkiga kläder till fortfarande rätt dyra priser. Det blev två veckans stora stark på Dova's tvärs över S:t Eriksgatan och en lätt eftermiddagsfylla istället.

I övrigt bjuder jag här på sommarens garanterat fetaste låt. Efter de något ödesmättade första två minuterna är det ren magi. Efter 4:47 lyfter låten ännu en nivå. Det blir helt enkelt inte bättre än så här.

Fredagsfundering i två akter

Att jag är socialt inkompetent är känt sedan länge. Hos mig själv så väl som hos de som har tvingats stå och prata med mig för att smörja det sociala kugghjulet. Därför är det bäddat för fiasko när jag ska på utbildningsdag på jobbet med de övriga sommarvikarierna. Ett par av dem har jag pratat väder, vind, bostadssituation och utbildning/jobb med några gånger, den stora majoriteten har jag aldrig träffat förut. I det fem timmar långa schemat ligger en inledande fika, en kvarts rast och en gemensam lunch på en restaurang tvärs över gatan. Du förstår själv hur det går. Jag försöker förstås pricka ankomsttiden perfekt för att slippa umgås innan fikat, där man åtminstone kan komma undan genom att ha en macka i munnen. På rasten går jag ensam ut och röker en cigg jag inte vill ha, och absolut inte borde ta, för att jag inte orkar fejsa situationen. Och på lunchen ler jag trevligt åt andras tråkiga samtal och svarar snällt på de få frågor jag får. Men mest sitter jag tyst och utstrålar meningslöshet och tråk. När dagen är slut går jag snabbt, utan att säga hej då till någon. Jag kan inte förklara varken för mig själv eller andra varför jag beter mig så här. Morgonens vältajmade ankomst känns ändå som i sin ordning, att stå i en myndighetslobby och kallprata med främlingar är uteslutande pina. Men att helt försöka smita undan dagens lära-känna-varandra-process är bara dåligt. Det skulle kosta så lite. Men det är just där det klämmer: jag har inget att betala med; eller snarare, priset är för högt. Jag är förstås livrädd för att samhället och arbetslivet utvecklas mot att premiera social kompetens framför sakkunskap och erfarenhet. Det ser mörkt ut.

I övrigt har jag haft en riktigt dålig hårdag. Mitt hår har nått den längd där jag alltid resonerar med mig själv på samma sätt. Det vill säga - skulle det inte vara lite kul att ha "långt" (längre) hår ett tag, se hur det känns, det är ju ofta ganska snyggt på andra? Så tänkte jag här om dagen, liksom jag alltså alltid gör när jag har kommit förbi jag-måste-verkligen-klippa-mig-stadiet och hamnat i ett läge där jag inte längre har någon frisyr, bara hår. Men det förutsätter att det är lagom fett. Så som det är dagen innan det ser ut som att man är nyduschad, fast man bara är oduschad. I dag kom jag så till samma insikt som jag alltid gör när jag sedan tvättar håret. Att jag inte ska "spara ut". För när mitt frasigt tunna hår är nyduschat får det helt plötsligt volym och lockar. Min uppsyn gränsar därmed till det socialt oacceptabla. Jag ser ut som en kvinna, för att vara helt frank. En riktigt oattraktiv kvinna i obestämd ålder. Tillsammans med knappa till inga sociala färdigheter är det en riktigt dålig kombination.